Ännu en helg avklarad!

Det blev en ganska intensiv helg. Åtminstone lördagen. Steg upp och åt frukost vid åtta. Klockan nio, var jag ute i skogen och hjälpte N att vinscha timmer, (dra timmer i skogen till vägkanten med ett vajerspel som satt på timmervagnen bakpå traktorn). Det är roligt med såna maskiner, så är det bara.

Halv ett var jag tvungen att avbryta timmerhanteringen för dop. Hem, duscha, äta smörgås, på med kostym, slå in dop present och så iväg!  som vanligt precis på håret.
Tack alla för jätte bra förslag på dop presenter (se förra inlägget). Vi lät oss inspireras av alla tips och körde på en kombinationslösning. En mjukiskanin med ett silversmycke (en ängel) vi fäste runt dess hals.

För att göra min dag ännu mer optimal hade min mor ringt samma morgon och sagt att jag skulle hämta upp en av de andra dop gästerna (vän till barnets mamma), eftersom vi bor i samma stad.

-Ok, vi hämtar upp henne på busshållplatsen Frögatan, mitt emot kiosken. Säger jag.
Sen börjar ordkedjan och förvrängningarna. Mamma meddelar detta till barnets mamma. Barnets mamma uppfattar "busshållplatsen" och säger därför åt sin vän att vi kommer att hämta henne där hon går på bussen.

Vi hann avverka några busshållplatser innan  vi kom rätt kan jag meddela. Men, tre minuter innan dopet ska börja parkerar vi framför kyrkan, och då har jag ändå kört på rätt sida lagen. Och precis när rumpan nådde kyrkbänken började dop gudstjänsten.

Dopgudstjänster är bra, för dom är oftast såpass korta att man inte hinner få träsmak i rumpan. Däremot ska det sjungas. Normalt har jag inget emot att sjunga, jag tycker det är riktigt kul. Men sedan efter målbrottet är det hopplöst att sjunga i kyrkan.

Alla psalmer ligger på helt fel ton för mig. Antingen får jag klämma ur pipljud ur mina stämband, eller så får jag hoppa ned tre oktaver och bröla som en älg. Resultatet blir att det låter förjäkligt och att jag får ont i halsen redan efter en halv vers. Därför sjunger jag nuförtiden nästan aldrig psalmer. Jag nynnar dem.

Efter dopet blir det två koppar församlingskaffe och sedan iväg till kvälls-happening hos F&P. Det är alltid roligt att umgås med F&P, och jag förvånas lite över att de fortfarande vågar bjuda in oss. Eller mig och man ska vara nogräknad, för min sambo gör inte så mycket.

Jag gör väl inte så mycket jag heller, men eftersom jag aldrig blir trött och går och lägger mig så råkar jag vara med när det händer saker. Den här gången rotade P fram sin gamla klarinett och vi hade konsert på konjaks-stämd klarinett och blockflöjt i vardagsrummet. Klockan tre på natten. Jag fattar inte vad de har i ungarnas välling på kvällen eftersom de lyckades sova sig igenom oljudet.

Min sambo däremot lyckades inte sova sig igenom oljudet. Det påpekade hon några gånger i bilen på väg hem. Jag försökte få henne att se det från den positiva sidan att jag inte hade sönder något i alla fall. Med en suck konstaterade hon att:
"Jo, efter tio år så får man ju försöka glädjas åt det lilla".