Min helg!

Vilken helg. Jag trodde den skulle bli lugn. Kära sambon skulle få hit en väninna. Det var allt. Väninnan hade med sig sin hund. Asta hette den (hunden alltså, inte väninnan). Det var en såndär liten sort. Stor som en golvmopp, fast avlång liksom. Det var en rätt ny hund. Tre månader bara var den, ungefär, totalt. Då heter det valp. Och det man hoppas mest på är att den är rumsren.

Och det var den. Vad vi hittills har upptäckt i alla fall. Eller rättare sagt, eftersom vi inte har upptäckt något. Och snäll var valpen.Jag minns speciellt vi ett tillfälle då hon satt och låg snällt kvar på samma ställe även om det var lite oroligt runtomkring. Efter fem minuter insåg jag varför. Jag stod på hennes koppel vilket gjorde att hennes fria rörelseutrymme var ungefär 20cm. Hoppsan.

Sen på lördagsmorgonen när man struttar runt i en gammal t-shirt och mysbyxor och tror att väninnan och hundvalpen är det enda som ska hända den helgen ringer mobiltelefonen. Det är en kompis som bor 30mil bort.
-Hej du, vi skulle hälsa på ett par vänner i helgen, men det visade sig att det blivit ett missförstånd, de var inte hemma. Så nu har jag volvon fullpackad med fru och tre ungar. Vad har du för dig idag?

Ja, vad hade jag för mig. Jag drack kaffe och njöt av lugnet. Ett litet tag. Sen kom det en hel familj i en volvo. Och vädret var fint så vi hoppade ned i båten och åkte ut på en ö och hade picknick. Det var trevlig. Och kul. Barn är kul. Särskilt när man inte behöver ha något ansvar över dem.

mamman: Gå inte så nära kanten, du kommer att halka om du går där klippan är blöt.
Sexårig son: Nähä..!
pappan: Och du kommer inte att kunna ta dig upp själv, för det är halt med alla alger på klippan.
Sexårig son : Jag kan visst ta mig upp själv!

Tre minuter senare: Plums!
Sexårig son: Hälp! Jag kommer inte upp! (pappan var en meter bort så grabben kom upp ganska fort)


Som sagt. Så länge man slipper ansvar kan barn vara rätt underhållande.