Helgäventyr

I lördags gjorde jag något jag aldrig gjort förut. Jag åkte motorcykel. Det var våra snälla vänner N&N som såg till att oskulden bröts, eller hur man nu ska kalla det. Som femtonåring körde jag mycket moped eftersom det var det enklaste sättet att ta sig till kompisarna. Men det skulle snart visa sig att moped och motorcykel var två väldigt olika saker.


Det första var kläderna. För första gången på nästan tio år fick jag nytta av mitt "kassler"-underställ. Utanpå understället drogs det på typ termo-byxor, fastän det var mitt i sommaren. Samt en tillhörande jacka och handskar och stövlar. Alltihop hade insydda plastskydd överallt, vilket gav en lite lustig känsla. Förutom den lustiga känslan att vinterklä sig mitt i sommaren.

Inte nätstrumpor, Kassler undertäll, med långärmad tröja i samma material, sååå sexigt!

Kära sambon fick låna ett skydds-ställ med massa coola skydd överallt, bla två stora plastskydd över tuttarna. Hon såg ut som en bionic-woman från Star-Trek. Lite coolt faktiskt.

Med alla skydd på var det dags att hoppa upp på cyklarna. Som passagerare bak sitter man ofta lite högre än den som kör. Mycket högre till och med (tyckte jag som inte är van). Dessutom sitter passagerarens fotpinnar högt upp också. Någon decimeter över bakhjulets nav.

90kg extra så högt upp på ett tvåhjuligt fordon känns inte som det mest optimala. Ostadigt, var det första som dök upp i min tanke. Även om jag vet att det fungerar. N startar motorn och vi rullar iväg. Jag inser att det inte är vardag jag kryper tätt inpå och ger fullt förtroende till en karl klädd i svart läder.

Om det går att sitta i fosterställning bak på en motorcykel var det nog det närmaste jag gjorde första kilometern. Jag har full koncentration på att följa med i svängarna, samt att ta emot alla inbromsningskrafter med höften, och inte använda dem för att knuffa fram N över tanken. Jag får lite känslan av att sitta på en planka som är fastsurrad på en bils takräcke. Högt upp, lite gungigt, och en massa natur som swochar förbi överallt.

Men efter ett tag går det riktigt bra. Vi glider längs en kurvig väg genom skogen, jag slappnar av, sträcker på mig och tittar över N:s hjälm på omgivningarna. Även om fartvinden viner om hjälmen och rycker och trycker på kroppen är det ändå rätt fridfullt.

För ett ögonblick får jag för mig att göra en "Titanic", sträcka ut båda armarna och låtsas flyga. Men eftersom jag inte riktigt vet om det kan ge några obehagliga konsekvenser låter jag bli. Känner mig direkt efter otroligt hämmad och vuxentråkig och funderar på att öka månadsinsatsen på mitt pensionssparande.

Men de tankarna går fort över. Vi kommer ut på en större väg och N drar på lite. Tyvärr innebär det att jag måste krypa ned med mitt huvud bakom N:s hjälm. Om jag vill ha det kvar. Det känns så i alla fall. Fartvinden sliter och drar åt alla håll så fort den får chansen och eftersom det är första gången vet jag inte hur mycket jag vågar vrida huvudet utan konsekvenser som nackspärr och liknande.

Det är säkerligen mycket roligare att köra fort än att bli skjutsad fort. Samtidigt är det lite skönt eftersom det svalkar. Som jag nämnde tidigare har vi ju typ vinterkläder på oss, fastän det är mitt i sommaren.

Hemma igen har jag och sambon olika uppfattningar. Hon har fått mersmak och vill absolut åka igen. Själv tyckte jag att det var jättekul att äntligen få pröva på. Och även om jag flera gånger hellre åker motorcykel igen än tar bussen, har jag nu insett att personbil och pensionssparande passar mig mycket bättre. Jag är inte bara tråkig, jag betalar tv-licens också.