Det funkar liksom inte

Min arbetstid spenderar jag mestadels sittandes på arslet, rumpan. Två gånger om dagen byter jag stol och använder en vid fikabordet istället. De få gånger rumpan inte är tryckt mot en stol-sits är när jag går fram och tillbaka till skrivaren. Det är typ den luft och motion rumpan får vissa vardagar.

Därför försöker jag besöka gymmet med jämna mellanrum för att inte bli helt försoffad. Ett enkelt och smidigt sätt att bli av med överskotts energi, samt känna att "idag har jag minsann inte bara suttit stilla" är att springa på löpband.

Det känns otroligt intelligensbefriat och hamstrhjul-aktigt att springa så svetten sprutar utan att komma en meter. Men det håller tillbaka midjemåttet vilket det kan vara värt. Även om en äldre kollega tröstsamt sa. "Du ökar bara byx-storlek ett tag i början, sen när kaggen är så stor att du lägger den över bältet så stannar liksom själva midje-byx-måttet." (oh så tröstande)

Nackdelen med löpband är att det kan vara så förbenat långtråkigt att stå och svettas med samma intetsägande utsikt (vägg) framför sig i nästan en halvtimme. Därför brukar jag lätta upp sinnesnärvaron med en mp3-spelare, och lite schysst tempo-musik.

Men, när jag packade gymmväskan idag mindes jag att batteriet var slut. Min mp3-spelare har inbyggt batteri och tar 3timmar att ladda. Därför rotar jag lite i skrivbordslådan efter sambon:s gamla mp3-spelare, trycker in ett färskt AA-batteri och ger mig av.

Har suttit mycket still på sista tiden så jag har en hel del energi som behöver komma ut, ser fram mot ett pass med högt tempo. Framme på gymmet byter jag om, drar igång löpbandet, sätter mp3-spelaren i öronen och börjar springa. Jäklar här ska springas.

Sist min sambo använde sin mp3-spelare var för två år sen. Då laddade hon den full med musik för "lugna kvällspromenader efter jobbet". Har ni någonsin försökt att kuta järnet till när Nora Jones sjunger "Time after Time" eller "Så skimrande var aldrig havet" (Marie Fredriksson).

Tokspringa på det mänskliga hamsterhjulet med ballader i öronen bara för att jag har ett jobb jag trivs med. Det är ögonblick som dessa som hamnar under dagbokrubriken:

"Tillfällen och situationer som gör att man känner sig lätt utvecklingsstörd"