Intryck

Idag ringde en karl för att fråga om lite detaljer på en offertförfrågan jag gått ut med till några olika företag. Det visar sig att just den här killen var hos oss i november för att demonstrera och utbildade i ett data-program som vi sedan köpte.

-För visst var du med när vi gick igenom det programmet? frågar killen.
-Jajje män, det var jag.
-Ja. jag tyckte väl att ditt namn var bekant.
-Ja, kanske det. Jag minns dig.säger jag.
-Ja, för det var du som sjöng va?
(vad har jag nu gjort?!)

-Eh, sjöng. Nej, det tror jag inte. Visst händer det att jag sjunger, men det är mest på fyllan. Och vi träffades på arbetstid och då är jag nykter, åtminstone större delen av tiden he he. svarar jag.
-Jo, men visst sjöng du. Det var direkt efter lunchen när vi var på väg att sätta oss i konferensrummet igen. För visst satt du vid fönstret?
-Eh, jo.
-Och du visade en ritning på en automat-port som exempel?
-Ja, det stämmer bra.
-Men då var det ju du som sjöng.
(Har jag verkligen sjungit??)

-Vad sjöng jag då?
-Ja, vad var det..... det minns jag inte.
-Var det något snuskigt?
-Ne..e..ej, det tror jag inte.
-Då var det inte jag. svarar jag rappt.
-Jo, men det var du.

-Hur lät det då? lät det bra?
-Tja... det lät inte illa i alla fall. Hade det låtit mycket illa hade jag kommit ihåg det.
-Så jag sjöng något som inte lät allt för illa och som inte var snuskigt, straxt efter maten på väg in i konferensrummet?
-Ja, jo, visst gjorde du det.
-Kan det varit en snapsvisa? Trots att vi inte fick snaps till maten?
-Eh.. tja, det kan det ha varit.

- Men du minns att jag sjöng? Men inte vad eller vad det handlade om?
-Nej, men det är aldrig någon som sjungit förut när jag varit ute och gjort mina dragningar, du var först liksom, och sånt minns man. Herre Gud, hade alla kunder man mött sjungit i konferensrummen då hade du varit precis lika intetsägande som alla andra.

(Jag fattar fortfarande inte vad jag kan ha sjungit, varför eller att jag har sjungit. Och såpass mycket att det är värt att minnas).

Vi lägger sång-snacket på hyllan och börjar diskutera jobb istället. Det är lite detaljer han undrar om han får forma fritt eller om vi har interna regler han måste följa. Vi pladdrar på i sådär tio minuter (det är en riktigt trevlig kille) och kommer in på att det är så halt ute och att det finns risk att halka och hoppa på kryckor.

-Ja, men det var ju den du sjöng, om kryckor!
-Har jag sjungit om kryckor??? undra jag.
-Ja, jo men du vet den där...

Och då bråkdelen av en sekund senare trillar polletten ned. Eller ned och ned... jag finner en trolig förklaring.

Vi talade om benbrott då med och på något vis dök Fredmans Epistel 21 upp, varpå jag nog kan trallat refrängen:

Tycker du att graven är för djup,
Nå välan så tag dig då en sup,
Tag dig sen dito en, dito två, dito tre,
Så dör du nöjdare.

Ibland blir man ju lite nervös över hur folk kommer ihåg en.