Första gången...

Nu ska jag berätta vad som hände i förrgår. Tidigare i veckan ringde jag till två goda vänner till oss (som är gifta och har barn, volvo, villa ja typ rubbet) och frågade om det inte var dags att träffas igen.
-Jovisst, blev svaret. Åker ni skidor utför? Frågade han.
-Nej, aldrig gjort, varken jag eller min sambo.
-Men kom hit då, så ska vi knuffa er ut för backen. sa vår vän.

Varför inte, tänkte jag. Det var länge sedan jag provade något nytt. Så vi gjorde upp om att vi skulle komma dit på torsdagen och åka utför. Sen lade vi på luren.

Några timmar senare kommer min sambo hem:
-Hej älskling, vet du, på torsdag ska vi till våra vänner och åka utför, typ slalom.
-Men varken du eller jag åker ju utför, sa hon
-Nej, inte normalt sett, men jag tänkte det kunde vara kul att trilla lite. Bättre att passa på nu innan benskörheten slår in. Det är inte många år dit vettu.

Hon var väl lite skeptisk i början, men insåg väl efter ett tag att det kunde vara kul att bredda sina upplevelser något mer än att bara sitta och dega i soffan framför Animal planet på en ledig torsdag.

Dagen kom och vi begav oss av med våra vänner till slalombacken och skiduthyrningen. Jag går fram till disken och mannen där bakom frågade vänligt:
-Hej, vad kan jag hjälpa dig med.
-Jag skulle vilja hyra ett par rejäla nybörjarskidor.
-Javisst, hur mycket nybörjare är du?
-Mycket, har aldrig åkt utför förut, detta är första gången.

Då häver sig mina vänners sexåriga bedårande dotter fram på tå vi disken och säger :
-Och, vet du, vi har kameran med oss för att ta kort när de ramlar ti hi hi hi!
Barn, de är för underbara alltså.

Med skidor under fötterna, hjälm på huvudet och en lånad skitutstyrsel från tidigt 90-tal (kiss-gula byxor och ollon-lila jacka), plogar jag mig fem minuter senare försiktigt ned för barnbacken (för jag har hört att ploga är jätteviktigt att kunna). Det är ju tur att man inte är 15 längre och bryr sig om hur man ser ut.

När dagen är slut har jag tagit mig ned för "mellanbacken" flertalet gånger utan att ramla. Totala antalet vurpor är ensiffrigt och bara en gång har bindningen löst ut. Det är inte utan att man är lite stolt. (och inte en enda vurpa kom med på kort ha ha)

Det som är lite irriterande är dock att värd-parets yngste son, som är fyra, ideligen plogar ifrån mig och undrar när vi ska åka i stora backen. Och det gör han inte för att vara kaxig utan för att stora backen är roligare.

Det är nu det är lätt att bli avundsjuk på de små hjälmfotingarna (det är ju så de ser ut, hjälm och pjäxor) men som ingenjör ser man ju till rena fakta:
Både lille-plutt och jag har samma friktionskoefficient under skidorna.
Men eftersom jag väger minst fem gånger mer, är kraften som vill slänga mig utför branten fem gånger större. Så vid en sväng måste jag, med samma friktionskoefficient under skidan, omrikta en fem gånger större kraft än lilleman, samtidigt som min tyngdpunkt befinner sig tre gånger högre över havet än hans.

Men skit samma hur många meter över havet jag har naveln. Skidas utför ska det göras fler gånger. Oavsett om det är barnbacke eller inte.