Efter nästan precis 4år tappade jag min gamla mobiltelefon och trotjänare i golvet så att displayen sprack och det gick nästan inte att sett någonting vad som där visades. Lite sorgligt var det men man får ju inte kasta bort en chans att köpa nya elektroniska leksaker.
Man vill ju vara med i tiden och kanske kunna göra något mer än att bara ringa från telefonen (även om "bara ringa" är själva grundtanken med det hela). Nåja efter att nästan inte tittat igenom marknaden alls utan bara gått på vad EN försäljare föreslog bestämde jag mig på två röda och köpte en Nokia med såndäringa touch-skärm.
Telefonen har alltså nästan inga knappar, bara en stor tv-ruta. De tre knapparna som finns på framsidan är en röd, en vit och en grön. Det gör att den har ett ben kvar i riktiga världen med riktiga knappar och andra benet och resten av kroppen i det fantastiska hyperhäftiga cyberspace.
Jag kom hem, slet upp kartongen, pillade in sim-kortet, lade i batteriet, satte den på laddning och noterade att instruktionsboken låg inplastad i ett sidofack i kartongen. Eftersom jag är karl tyckte jag att det var ett lämpligt ställe för den att ligga kvar.
Efter maten var det dags att utforska den lilla leksaken. Jag tryckte på den röda knappen får att få igång den.... jag höll inne den röda knappen... jag tryckte på den gröna knappen... jag höll inne den gröna knappen... jag tryckte på den vita.. jag tryckte på den röda igen...jag petade på displayen.... Ingenjör Gustav fick hämta instruktionsboken. Jag kanske är min mors son mer än jag tror.
måndag 8 februari 2010
söndag 7 februari 2010
Undgå inlärning
Igår var jag hos min mor. Jag försöker sköta mina förpliktelser som god son och hälsa på henne lite nu och då. Nej, hon är inte en pensionär på hemmet, hon är 59år yrkesarbetande kvinna med eget hus och hund.
Jag stod inför en liten utmaning, jag hade nämligen lovat henne att visa hur man skickar med bilder i e-mail. Hon har vid flera tillfällen fått e-mail med bilder men inte själv vetat hur man delar med sig bilder.
Min mor har använt datorer som arbetsredskap sedan tidigt 90-tal. Vi kan kalla det för en sorts dokumenthantering. Men arbetsgivaren är lite snål ibland. fram till år 2000 fick de arbeta i DOS-miljö. Och för er som inte vet vad det betyder så var det så datorer såg ut förr, innan windows kom.
Det är det en svart skärm med ett litet vitt tecken nere i vänstra hörnet som blinkar och väntar på att det ska skrivas in ett kommando så den har något att göra, tex "dir a:". Då visste datorn att den skulle börja läsa från diskettstationen.
Men inför millenieskiftet var det alltså dags för uppgradering... till... windows95. Arbetsgivaren tyckte att det nu var dags att ta ett kliv framåt genom att köra ett 5 år gammalt oprativsystem. Jag ger mig fasen på att det var gratis.
Skit samma, min mor har alltså jobbat i DOS-miljö i nästan 10år och i win95 miljö i 10 år med en viss sorts dokumenthantering och nu skulle jag lära henne att infoga bilder i ett e-mail, eller el-brev som det heter på svenska.
Hur svårt kan det vara undrar ni? Knappen ser ut som ett gem och heter "Attach". tryck på den och bifoga bara bilden. Knappen med gemet hittar hon, hon trycker på den .. och sen då..? undrar hon.
Min mor har jobbat med datorer i nästan 20år men vet inte vad mappstruktur, eller trädstruktur är, eller hur datorn lägger upp filer i mappar mm. Jag vet inte hur, men på något vis har hon lyckats att undvika att lära sig detta och ändå klara av sitt jobb. Hon förstår alltså inte vad jag menar när jag säger att hon ska klicka sig fram till mappen med bilder. "Tala om för mig hur jag ska göra"säger hon. Hon tror att genom att blint och slaviskt följa ett exakt mönster varje gång, kommer hon lyckas med att bifoga bilder i ett e-mail.
Och det är nu det blir jobbigt. För nämner jag ordet mappstruktur, slår hennes hjärna om och säger "Nu blir det svårt! du kommer inte att förstå det här, det är nog ingen idé att försöka".
Men jag försökte ändå.... jag till och med gjorde egna fysiska mappar av gult papper med andra mappar i och döpte dem så som det stod på datorn och i mapparna lade jag mindre papperslappar som symboliserade filer och program. Men jag är inte säker på att jag hade något för det.
Men hon är min mamma och jag tycker om henne massor ändå. Undrar vad man själv har lyckats missa lära sig? Det är nog en hel del.
Eftersom jag redan som liten var galen i allt tekniskt har jag fått leka lärare åt många i min omgivning. Därför vill jag avsluta med en serieruta av Randy Glasbergen, för det kunde lika gärna varit jag
Jag stod inför en liten utmaning, jag hade nämligen lovat henne att visa hur man skickar med bilder i e-mail. Hon har vid flera tillfällen fått e-mail med bilder men inte själv vetat hur man delar med sig bilder.
Min mor har använt datorer som arbetsredskap sedan tidigt 90-tal. Vi kan kalla det för en sorts dokumenthantering. Men arbetsgivaren är lite snål ibland. fram till år 2000 fick de arbeta i DOS-miljö. Och för er som inte vet vad det betyder så var det så datorer såg ut förr, innan windows kom.
Det är det en svart skärm med ett litet vitt tecken nere i vänstra hörnet som blinkar och väntar på att det ska skrivas in ett kommando så den har något att göra, tex "dir a:". Då visste datorn att den skulle börja läsa från diskettstationen.
Men inför millenieskiftet var det alltså dags för uppgradering... till... windows95. Arbetsgivaren tyckte att det nu var dags att ta ett kliv framåt genom att köra ett 5 år gammalt oprativsystem. Jag ger mig fasen på att det var gratis.
Skit samma, min mor har alltså jobbat i DOS-miljö i nästan 10år och i win95 miljö i 10 år med en viss sorts dokumenthantering och nu skulle jag lära henne att infoga bilder i ett e-mail, eller el-brev som det heter på svenska.
Hur svårt kan det vara undrar ni? Knappen ser ut som ett gem och heter "Attach". tryck på den och bifoga bara bilden. Knappen med gemet hittar hon, hon trycker på den .. och sen då..? undrar hon.
Min mor har jobbat med datorer i nästan 20år men vet inte vad mappstruktur, eller trädstruktur är, eller hur datorn lägger upp filer i mappar mm. Jag vet inte hur, men på något vis har hon lyckats att undvika att lära sig detta och ändå klara av sitt jobb. Hon förstår alltså inte vad jag menar när jag säger att hon ska klicka sig fram till mappen med bilder. "Tala om för mig hur jag ska göra"säger hon. Hon tror att genom att blint och slaviskt följa ett exakt mönster varje gång, kommer hon lyckas med att bifoga bilder i ett e-mail.
Och det är nu det blir jobbigt. För nämner jag ordet mappstruktur, slår hennes hjärna om och säger "Nu blir det svårt! du kommer inte att förstå det här, det är nog ingen idé att försöka".
Men jag försökte ändå.... jag till och med gjorde egna fysiska mappar av gult papper med andra mappar i och döpte dem så som det stod på datorn och i mapparna lade jag mindre papperslappar som symboliserade filer och program. Men jag är inte säker på att jag hade något för det.
Men hon är min mamma och jag tycker om henne massor ändå. Undrar vad man själv har lyckats missa lära sig? Det är nog en hel del.
Eftersom jag redan som liten var galen i allt tekniskt har jag fått leka lärare åt många i min omgivning. Därför vill jag avsluta med en serieruta av Randy Glasbergen, för det kunde lika gärna varit jag
lördag 6 februari 2010
Inta fosterställning, kan det vara nyttigt?
Om man som jag har ett jobb där man mest sitter stilla hela dagen kan man ge sig fasen på att det inte tar lång tid innan termostaten på tvättmaskinen går sönder. Det är säkert, det går sönder...och tvättar alla kläder, särskilt byxor, för varmt och så krymper de och sitter åt tajt runt magen.
Trots att jag är ingenjör tror inte min sambo på mina teorier. Hon tror jag börjar bli småfet för att jag inte rör mig tillräckligt och äter för mycket tårta på fikarasterna. Vi har här två teorier som står mot varandra och för att bevisa att min teori är den rätta och hennes är den felaktiga är en serie experiment den enda lösningen.
Som ingenjör ville jag naturligtvis börja med att skruva ned tvättmaskinen till molekyler och därmed hitta den trasiga termostaten och hålla den under näsan på henne och säga: "Vad var det jag sa!"
Min sambo var dock inte av samma åsikt. Hon nämnde några meningar där mitt namn, skitiga kalsonger, hand-tvätt, samt allt hennes förekom. Således fick forskningen börja i andra änden.
Tack och lov finns det ett gym på jobbet som är gratis för alla anställda.
En väska packades och stegen gick till omklädningsrummet. Där tog jag av mina vanliga kläder och på de som låg i väskan, en T-shirt, träningsoverallsbrallor och skor, och helt plötsligt insåg jag lösningen på mitt problem. Har man såna träningsbrallor och drar upp dem så att resåren sitter några centimeter över naveln sitter de inte åt alls.... skitbekvämt. Helt plötsligt behövde jag inte bevisa någon teori. Jag tänkte ringa min sambo och berätta min fenomenala lösning, men minns att jag gjort något liknande med ett par badbyxor och då bara hört negativa ord som "osexigt" "NEJ" "skärp dig"
Således var det bara att bita ihop och gå till träningslokalen. Där fanns det bla något som kallas för roddmaskin. Den såg kul ut på håll, med snören och grejer och en liten display som visade hur fort man rodde, längden på årorna, antalet ankor man passerade mm. Skit-tufft.
Ack vad jag bedrog mig.... Man sätter sig på den hala lilla sitsen och krampar med ens ihop skinkorna för att över huvud taget hålla balansen och inte se ut som bambi på hal is. Men det är inte det som är workouten. Nej, roddmaskin går till följande:
Först spänner man fast fötterna där framme med ett par remmar. Sedan ska man greppa i handtaget längst fram. Man sitter nu i en pos som påminner om fosterställning. Efter det gäller det att försöka dra ut snöret så långt som möjligt i en graciöst samkoordinerad rörelse mellan armar och ben.
Sen är snöret är så utdraget det bara går, då stoppar man tillbaka det in imaskinen. Fast det är inte så svårt som det låter, den går tillbaka av sig själv, ungefär som sladden på en dammsugare. Fast det var fusk att bara släppa handtaget och låta det åka iväg själv.
Nej, man skulle tydligen samtidigt som man stoppar tillbaka snöret krypa ihop i fosterställning igen längst fram på maskinen. Och sen då? Jo, man ska sitta och växelvis dra ut det där envisa snöret /inta fosterställning.
Det lustiga i det hela är att de som kom på den här maskinen har lyckats tjäna massor med pengar på den och säljer den världen över. Jag förstår inte.
Trots att jag är ingenjör tror inte min sambo på mina teorier. Hon tror jag börjar bli småfet för att jag inte rör mig tillräckligt och äter för mycket tårta på fikarasterna. Vi har här två teorier som står mot varandra och för att bevisa att min teori är den rätta och hennes är den felaktiga är en serie experiment den enda lösningen.
Som ingenjör ville jag naturligtvis börja med att skruva ned tvättmaskinen till molekyler och därmed hitta den trasiga termostaten och hålla den under näsan på henne och säga: "Vad var det jag sa!"
Min sambo var dock inte av samma åsikt. Hon nämnde några meningar där mitt namn, skitiga kalsonger, hand-tvätt, samt allt hennes förekom. Således fick forskningen börja i andra änden.
Tack och lov finns det ett gym på jobbet som är gratis för alla anställda.
En väska packades och stegen gick till omklädningsrummet. Där tog jag av mina vanliga kläder och på de som låg i väskan, en T-shirt, träningsoverallsbrallor och skor, och helt plötsligt insåg jag lösningen på mitt problem. Har man såna träningsbrallor och drar upp dem så att resåren sitter några centimeter över naveln sitter de inte åt alls.... skitbekvämt. Helt plötsligt behövde jag inte bevisa någon teori. Jag tänkte ringa min sambo och berätta min fenomenala lösning, men minns att jag gjort något liknande med ett par badbyxor och då bara hört negativa ord som "osexigt" "NEJ" "skärp dig"
Således var det bara att bita ihop och gå till träningslokalen. Där fanns det bla något som kallas för roddmaskin. Den såg kul ut på håll, med snören och grejer och en liten display som visade hur fort man rodde, längden på årorna, antalet ankor man passerade mm. Skit-tufft.
Ack vad jag bedrog mig.... Man sätter sig på den hala lilla sitsen och krampar med ens ihop skinkorna för att över huvud taget hålla balansen och inte se ut som bambi på hal is. Men det är inte det som är workouten. Nej, roddmaskin går till följande:
Först spänner man fast fötterna där framme med ett par remmar. Sedan ska man greppa i handtaget längst fram. Man sitter nu i en pos som påminner om fosterställning. Efter det gäller det att försöka dra ut snöret så långt som möjligt i en graciöst samkoordinerad rörelse mellan armar och ben.
Sen är snöret är så utdraget det bara går, då stoppar man tillbaka det in imaskinen. Fast det är inte så svårt som det låter, den går tillbaka av sig själv, ungefär som sladden på en dammsugare. Fast det var fusk att bara släppa handtaget och låta det åka iväg själv.
Nej, man skulle tydligen samtidigt som man stoppar tillbaka snöret krypa ihop i fosterställning igen längst fram på maskinen. Och sen då? Jo, man ska sitta och växelvis dra ut det där envisa snöret /inta fosterställning.
Det lustiga i det hela är att de som kom på den här maskinen har lyckats tjäna massor med pengar på den och säljer den världen över. Jag förstår inte.
torsdag 4 februari 2010
Allvarliga projekt
De senaste två dagarna har jag varit på projektledarkurs, fast det var mest repetition för intern projektstruktur... låt mig gissa, ni gäspar redan. Det gjorde vi också stundtals.
Idag var det dags för ett övningsprojekt i grupparbetsform. Kursledaren hade tröttat på alla industriella exempel, så dagens projekt var: Ordna lille Kalles 4-års kalas. Målet är att Kalle ska ha roligt.
Så nu sitter vi en grupp människor som ska genomföra ett gäng större projekt och övar på ett barnkalas. Vi har alla olika stora projekt, men vår ordförande för stunden är den som har det största projektet på lut. Vi talar om ett projekt med ett tresiffrigt miljonbelopp till budget.
-Ok, vad tycker 4-åringar är roligt??
-Kiss och bajs, svarade en tjej i gruppen som hade två små kottar hemma. (det fnissas )
-hmm, Det finns ju en bok som heter "Bajsboken"*, ska vi ha högläsning ur den? (säger någon)
(Vår ordförande gravallvarlig, fast hela ansiktet lyser i ett flin)
-Varför inte. Ryms den inom budgetramen, och hur säkerställer vi att nämnda bok garanterat finns på plats vid aktuellt datum? Bör vi konkurrent-utsätta inköpet och hur klassas den här typen av litteratur? Är det information, läromedel, underhållning eller kan det ses som arbetsredskap i födelsedagsfirarprocessen? Och framförallt, vem läser, och går denne under vårt arbetsgivaransvar?
Om Kalle fanns på riktigt skulle han få världens mest överplanerade och överorganiserade födelsedagskalaset i världen.
* (Bajsboken av Pernilla Stalfelt)
Idag var det dags för ett övningsprojekt i grupparbetsform. Kursledaren hade tröttat på alla industriella exempel, så dagens projekt var: Ordna lille Kalles 4-års kalas. Målet är att Kalle ska ha roligt.
Så nu sitter vi en grupp människor som ska genomföra ett gäng större projekt och övar på ett barnkalas. Vi har alla olika stora projekt, men vår ordförande för stunden är den som har det största projektet på lut. Vi talar om ett projekt med ett tresiffrigt miljonbelopp till budget.
-Ok, vad tycker 4-åringar är roligt??
-Kiss och bajs, svarade en tjej i gruppen som hade två små kottar hemma. (det fnissas )
-hmm, Det finns ju en bok som heter "Bajsboken"*, ska vi ha högläsning ur den? (säger någon)
(Vår ordförande gravallvarlig, fast hela ansiktet lyser i ett flin)
-Varför inte. Ryms den inom budgetramen, och hur säkerställer vi att nämnda bok garanterat finns på plats vid aktuellt datum? Bör vi konkurrent-utsätta inköpet och hur klassas den här typen av litteratur? Är det information, läromedel, underhållning eller kan det ses som arbetsredskap i födelsedagsfirarprocessen? Och framförallt, vem läser, och går denne under vårt arbetsgivaransvar?
Om Kalle fanns på riktigt skulle han få världens mest överplanerade och överorganiserade födelsedagskalaset i världen.
* (Bajsboken av Pernilla Stalfelt)
onsdag 3 februari 2010
Hur mäter de?
Trots att jag är man och några år över 30 insåg jag igår att det fanns saker jag inte visste om som jag nog borde veta om, även om jag hittills klarat mig utan. Igår var det tisdag vilket normalt är mathandlardag för oss. I kassan när jag stod och väntade på min tur fastnade mina ögon på ett paket med kondomer (profil) som någon hade hängt tillbaka bak och fram, vilket gjorde att jag nu stod och läste på baksidan.
Jag kunde inte släppa tanken, och började forska. För att alla ska vara med på banan kör vi en liten snabbrepetition av cirkelns geometri.
Jag vet att jag inte är störst här i världen men jag vägrar tro att jag ligger så himla lång under medelsnittet. (vad vi killar ska tävla jämt)
”Transparent glidmedelsbehandlad kondom med slät yta,185 mm lång, 0.06 mm tjock och 53 mm bred.” 53mm BRED, oj tänkte jag lite fundersamt där jag stod med min varuvagn. Kan det verkligen vara möjligt.
Jag kunde inte släppa tanken, och började forska. För att alla ska vara med på banan kör vi en liten snabbrepetition av cirkelns geometri.
Bredden på cirkeln kallas diameter. Tar mar diametern gånger pi så får man omkretsen. (Många minns också fromeln radien*radien*pi=Arean, men den kan vi glömma just nu).
53mm, det är brett. Skulle svenska män verkligen vara så stora i medelsnitt (profil är ju kondomernas volvo, svensson, svensson). För att ni läsare ska förstå vad jag menar har jag mätt lite på saker i min omgivning.
Det vita/genomskinliga i mitten på en vanlig CD-skiva är ca 36mm i diameter.
Jag har en stor Mag-Lite ficklampa, den är 38mm bred över handtaget.
Innerdiametern på en vanlig toarulle är 42mm.
En vanlig standardglödlampa (rund gammal sort med glödtråd, inte lågenergi) är ca 52mm på bredaste stället.
Jag vet att jag inte är störst här i världen men jag vägrar tro att jag ligger så himla lång under medelsnittet. (vad vi killar ska tävla jämt)
Med mindervärdeskomplexet i halsgropen satte jag igång och surfa som en idiot efter svaret, vilket jag trodde jag skulle hitta hos RFSU, men inte då. Där hittade jag däermot kondomen Zenit som var 58mm bred för att passa fler då den inte var så elastisk eftersom den var gjord i plastmaterial.
Jag började känna mig som en trumpinne i en gympasal.
Till slut fann jag svaret, på en bild, på sidan av en kondom av märket mysize... De mäter bredden i tillplattat format, dvs omkretsen delat på två. Räknar man bakåt betyder det att en kondom med 53mm bredd har en omkrets på 2*53=106mm 106/pi=33,7 dvs nästan 34mm i diameter. Och DET känns väldigt normalt.
Vilket hopplöst sätt att mäta. Ska man vara tvungen att klämma den i garderobsdörren och stå beredd med linjalen bara för att får reda på vilken storlek man ska ha???
Hur ska man bo?
I Oktober i år fick jag och min sambo äntligen flytta in i det hus vi köpt. Huset är fårn 1914 vilket betyder lite snett här , lite vint där, och ständiga överraskningar. Trots att jag kanske kan låta lite gnällig på bloggen älskar jag att bo i hus, till jämförelse med vad många av mina läsare tycker.
Efter att ha bott i hus ett tag, verkar många få nog av hus, och man byter ut det mot en lägenhet istället.
Men man får ju försöka se det hela lite objektivt. Jag har ju inte berättat hur vi bodde innan. Vi bodde i en hyreslägenhet på andra våningen (av två möjliga) med tre rum på 75kvm, halvöppen planslösning kök/vardagsrum, badrum med badkar dusch och toa. Stor balkong på 8kvm med havsutsikt, se bilden nedan, låst varmförråd samt garageplats (med litet förråd längst in) i låst garagelänga ingick. Naturligtvis fibernät indraget för internet tv mm. Allt detta till en månadshyra på ca 4400kr. Dessutom fanns det gott om gästparkeringar.
Det fanns även det en liten badplats med sandbotten för oss som bodde i området, samt dagis och ett gäng små lekplatser. 400Meter bort i östlig riktning låg bryggorna där man kunde hyra påtplats från april-november för ungefär en tusenlapp om året, (klart man skaffade båt).
Men jag fick ju som sagt inte borra i väggarna hur jag ville.
Därför köpte vi detta hus vi bor i nu. Vi har nu bott här i 4månader och det är kanon! Visst, vi har vi hunnit med några saker tex:
Totalt avbrott på avloppsröret från köksavloppen som går i husgrunden, toaletten har frusit 3ggr denna vinter, termostaten fungerar på 1 av 12 element, vissa bitar av elen är så gammal att den går i vävda lednigar i väggen ( och det är det snälla felet när det gäller elen). Vår stenbelagda uteplats med tak vek ihop sig under snön dan före julafton, åkgräsklipparen har punktering (och jag som aldrig ens har kört den), en gammal rötskada på vinden har vi, inte ett golv, vägg eller list är rakt och flertalet av fönstren bör bytas inom en treårsperiod. Jo vi har kommit på att det räcker med två musfällor i källaren också, den tredje hinner liksom aldrig bli använd.
Men jag tycker inte att det är så farligt. Det är mycket värre på Haiti och där är det ändå varmt.
Och nu får jag ju borra i väggarna hur mycket jag vill (dvs när min sambo känner behov av ett nyborrat hål någonstans, vilket inte inträffat än, men den dagen OJ!)
Efter att ha bott i hus ett tag, verkar många få nog av hus, och man byter ut det mot en lägenhet istället.
Men man får ju försöka se det hela lite objektivt. Jag har ju inte berättat hur vi bodde innan. Vi bodde i en hyreslägenhet på andra våningen (av två möjliga) med tre rum på 75kvm, halvöppen planslösning kök/vardagsrum, badrum med badkar dusch och toa. Stor balkong på 8kvm med havsutsikt, se bilden nedan, låst varmförråd samt garageplats (med litet förråd längst in) i låst garagelänga ingick. Naturligtvis fibernät indraget för internet tv mm. Allt detta till en månadshyra på ca 4400kr. Dessutom fanns det gott om gästparkeringar.
Det fanns även det en liten badplats med sandbotten för oss som bodde i området, samt dagis och ett gäng små lekplatser. 400Meter bort i östlig riktning låg bryggorna där man kunde hyra påtplats från april-november för ungefär en tusenlapp om året, (klart man skaffade båt).
Men jag fick ju som sagt inte borra i väggarna hur jag ville.
Därför köpte vi detta hus vi bor i nu. Vi har nu bott här i 4månader och det är kanon! Visst, vi har vi hunnit med några saker tex:
Totalt avbrott på avloppsröret från köksavloppen som går i husgrunden, toaletten har frusit 3ggr denna vinter, termostaten fungerar på 1 av 12 element, vissa bitar av elen är så gammal att den går i vävda lednigar i väggen ( och det är det snälla felet när det gäller elen). Vår stenbelagda uteplats med tak vek ihop sig under snön dan före julafton, åkgräsklipparen har punktering (och jag som aldrig ens har kört den), en gammal rötskada på vinden har vi, inte ett golv, vägg eller list är rakt och flertalet av fönstren bör bytas inom en treårsperiod. Jo vi har kommit på att det räcker med två musfällor i källaren också, den tredje hinner liksom aldrig bli använd.
Men jag tycker inte att det är så farligt. Det är mycket värre på Haiti och där är det ändå varmt.
Och nu får jag ju borra i väggarna hur mycket jag vill (dvs när min sambo känner behov av ett nyborrat hål någonstans, vilket inte inträffat än, men den dagen OJ!)
måndag 1 februari 2010
Designers, folk utan gränser.
Hej!
Ikväll är jag lite irriterad på designers. Jag skulle precis slänga en såndär mat- och recept tidning i pappersåtervinningen, när jag för säkerhetsskull bläddrar igenom den snabbt för att se så att inte något annat viktigt papper, tex en räkning eller rabattkupong på böcklingpastej har smugit sig in.
Jag får då syn på bilden nedan som är reklam för tidningen ”Lantliv”. Irritationen kom nästan med ens... Nej, det är inte tjejens lilla leende, att allt går i vitt eller att de kallar vita överkast med blommor på för inspiration.
Nej, det som irriterar mig mest är taklampan. Gott folk, det ni ser hänger i taket är en så kallad ”Grisa-lampa” eller värmelampa som den heter lite mer korrekt. Lampan har, precis som en treass-värmare, en stor reflekterande kupol. I den sitter en special-lampa som ger ifrån sig mycket värme och lite ljus. Den har man i djurstallar och hänger över nyfödda grisar eller nykläckta kycklingar för att ge dem extra värme de första känsliga dagarna i deras liv.
Inte ens den snålaste bonden i småland skulle få för sig att spara in på takarmatur och gå ut i boden för att hämta grisalampan och hänga över köksbordet. Och skulle han mot förmodan försöka skulle hans fru med bestämdhet stoppa honom, om så brödkaveln blev blodig på kuppen.
Nej, det känns som en storstadsdesigner har hittat lampan någonstans och tänkt: Åh.. den är stor, den är i rostfritt (fräscht), lite industriell (vilket det ska vara sen ett tag tillbaka) samt att den har lantlig anknytning. Den ska jag göra taklampa av!
Gör det du kära designer, gör det. Notera att den grova lååånga sladden inte har någon lampkontakt i änden utan en äkta redig jordad stickpropp.
Nu kanske ni tycker att jag är hård, och att lampan faktiskt ser lite häftig ut... och visst, vet man inte dess ursprung så... Men ärligt, nu snackar vi en tidning som handlar om att designa lantligt och någon är inte med på banan.
Låt säga att designern aldrig sett en toalettborste förut. Vid ett besök på IKEA hittar designern olika toalettborstar i diverse kulörta färger. Kamprads designer brukar ha såpass fria tyglar att de kan hitta på något sådant... ”Oh.. borstar.. oh, vad många färger... borstar har man ju för rengöring, och rengör gör man ju i ett kök och olika färger blir ju en fräsch färgklick” tänker vår designer och stoppar helt sonika tre kulörta toalettborstar i olika pastellfärger i en glasvas och ställer mitt på köksbordet.
Hur många skulle vilja ha den bordsdekorationen?
Jag har en känsla av att ”Lantliv” säljer sina 148 000 exemplar endast för att den förmedlar den drömbild vi har om hur ett liv på landet kan se ut. Gärna i full midsommarblom. Och drömmar betalar vi för, för att fly lite från vår vardag. Sen om de stämmer eller inte är skit samma.
Skotta hela gårdsplanen själv, elavbrott i flera timmar, två bussar om dagen, vardargar då skolan har läsdag, övriga dagar ingen buss och två mil till ica. DET är lantliv det.
I know, I was borned and raised that way.
Ikväll är jag lite irriterad på designers. Jag skulle precis slänga en såndär mat- och recept tidning i pappersåtervinningen, när jag för säkerhetsskull bläddrar igenom den snabbt för att se så att inte något annat viktigt papper, tex en räkning eller rabattkupong på böcklingpastej har smugit sig in.
Jag får då syn på bilden nedan som är reklam för tidningen ”Lantliv”. Irritationen kom nästan med ens... Nej, det är inte tjejens lilla leende, att allt går i vitt eller att de kallar vita överkast med blommor på för inspiration.
Nej, det som irriterar mig mest är taklampan. Gott folk, det ni ser hänger i taket är en så kallad ”Grisa-lampa” eller värmelampa som den heter lite mer korrekt. Lampan har, precis som en treass-värmare, en stor reflekterande kupol. I den sitter en special-lampa som ger ifrån sig mycket värme och lite ljus. Den har man i djurstallar och hänger över nyfödda grisar eller nykläckta kycklingar för att ge dem extra värme de första känsliga dagarna i deras liv.
Inte ens den snålaste bonden i småland skulle få för sig att spara in på takarmatur och gå ut i boden för att hämta grisalampan och hänga över köksbordet. Och skulle han mot förmodan försöka skulle hans fru med bestämdhet stoppa honom, om så brödkaveln blev blodig på kuppen.
Nej, det känns som en storstadsdesigner har hittat lampan någonstans och tänkt: Åh.. den är stor, den är i rostfritt (fräscht), lite industriell (vilket det ska vara sen ett tag tillbaka) samt att den har lantlig anknytning. Den ska jag göra taklampa av!
Gör det du kära designer, gör det. Notera att den grova lååånga sladden inte har någon lampkontakt i änden utan en äkta redig jordad stickpropp.
Nu kanske ni tycker att jag är hård, och att lampan faktiskt ser lite häftig ut... och visst, vet man inte dess ursprung så... Men ärligt, nu snackar vi en tidning som handlar om att designa lantligt och någon är inte med på banan.
Låt säga att designern aldrig sett en toalettborste förut. Vid ett besök på IKEA hittar designern olika toalettborstar i diverse kulörta färger. Kamprads designer brukar ha såpass fria tyglar att de kan hitta på något sådant... ”Oh.. borstar.. oh, vad många färger... borstar har man ju för rengöring, och rengör gör man ju i ett kök och olika färger blir ju en fräsch färgklick” tänker vår designer och stoppar helt sonika tre kulörta toalettborstar i olika pastellfärger i en glasvas och ställer mitt på köksbordet.
Hur många skulle vilja ha den bordsdekorationen?
Jag har en känsla av att ”Lantliv” säljer sina 148 000 exemplar endast för att den förmedlar den drömbild vi har om hur ett liv på landet kan se ut. Gärna i full midsommarblom. Och drömmar betalar vi för, för att fly lite från vår vardag. Sen om de stämmer eller inte är skit samma.
Skotta hela gårdsplanen själv, elavbrott i flera timmar, två bussar om dagen, vardargar då skolan har läsdag, övriga dagar ingen buss och två mil till ica. DET är lantliv det.
I know, I was borned and raised that way.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)