Jag överlevde!

Vi var en tapper lite trupp på fem personer som skulle lunch-springa idag. Tyvärr hamnar jag och en kollega pga extra jobb på efterkälken redan vid avfärd till motionsspåret. Ungefär 20minuter efter. Det gör att när vi väl är framme ombytta och klara, har de andra redan börjat springa (vem orkar vänta 20min på två sölkorvar, lunchtiden tickar ju).

Jag och min kollega som är 50+ byter om och går ut till spåret. Varje varv är 2,5km.
Kollegan:- Vi kör första varvet på 11:15 tempo va?
Jag:- Eh.. va?
Kollegan: Ja, vi kör första varvet på 11:15, 11minuter 15sekunder.
Jag:- eh.. ok? (fan 11:15, jag brukar nöja mig med 12minuter jämt, och det på en bra dag)

Min kollega har sprungit mycket i sina dagar, så jag litar på hans tempo. Ändå vill jag de första hundra metrarna springa snabbare än han gör. Det vill jag inte göra sen. fan vad gubben springer. Upp för backar ned för backar, innerkurva, ytterkurva. Jag hänger med så gott jag kan någon meter bakom.

Ju längre vi springer desto mer får jag anstränga mig att hålla jämna steg. Svetten rinner hjärtat bultat och andningen är tung. Till slut når vi startområdet igen. Vi har sprungit de första två komma fem kilometrarna.
Kollegan:- 11:02, bra varv. Nu tänkte jag öka lite, du får gärna hänga på om du vill.
Jag: -Spring du..(flämt, pust) ..Jag tar ett eget varv.

Har ni någon gång försökt att springa samtidigt som ni försöker hämta andan? Det var inte lätt kan jag säga. Tiden på andra varvet blev inte lika imponerande.

När jag stapplar i mål efter 5km pustar jag två minuter innan jag ragglar vidare mot omklädningsrummet. Men det är till min förvåning tomt. Även bastun. Det visar sig att mina hurtbullskollegor har valt att springa ett tredje varv.

Efter några minuter trillar de in, lika trötta och svettiga som jag fast ännu mer sprungna (heter det knappast va?). Alla utom min äldre kollega. Han studsar lite och avrundar med en kortare joggingrunda. Bara för att varva ned lite säger han.

Motionsmänniskor är fasen inte kloka!