Träningsångest!

På jobbet är det några som brukar ge sig ut och springa på lunchen på fredagar. Och varje gång jag stöter på dem, antingen på morgonen när de kommer med sin träningsväska, eller när vi möts vid stämpeluret på lunchen frågar de alltid: Du ska väl med och springa idag!?

Och varje gång har jag en fin ursäkt:
Inte idag, har lovat sambon komma hem över lunchen.
Nej, jag ska träna ikväll. (fet chans det blir en fredagskväll)
Jag har inga kläder men, ni får säga till i tid (vaddå att de springer varje fredag det senaste året, vem har koll?)
Jag känner mig svullen i halsen.
Nej, jag sprang igår, idag är det vilodag.
Nja, en dag när det är bättre väder
osv...

I måndags pikade jag min kollega lite när han stod och klappade sig på magen.
-Du borde hänga med dem och springa på fredagar he he.

Detta hör en av fredagslöparna och det tog inte lång stund innan han hade gjort en elektronisk mötesbokning i allas kalendrar. " Avdelningslöpning fredag lunch i motionsspåret  ""

Och eftersom jag tidigare varit lite kaxig kunde jag ju inte annat än att svara "Deltager  ".

Så nu sitter jag här med vetskapen att imorgon lunch flänger jag runt i motionsspåret och svettas med en hög kollegor. Ni vet den sorten som har löparthights och pulsklockor. Själv har jag nyutplockad astmamedicin från apoteket.

Vi ska springa på riktig väg på riktig mark med riktiga kullar, andas riktig skogsluft känna doften av riktiga tallbarr. Jag saknar redan löpbandet i gymets unkna luft med simulerade uppförsbackar exakta hastighet. Där kan man trycka på stop när man inte orkar mer och sen är det bara att gå och duscha. I verkligheten måste man ta sig tillbaka till start (bilparkeringen) om man vill duscha, även om man egentligen inte orkar.

Vad har jag gett mig in på?