En söndag...

Har idag fräschat upp bloggen med en ny bild och mitt favoritcitat. Tyckte inte riktigt att siluetten av trädstammarna var riktigt representativ för mig (även om jag tagit bilden själv). Därför tog jag kameran och riktade ned mot mitt skrivbord och tryckte av. Jupp, sådär ser mitt skrivbord ut, en liten del av det i alla fall. Ordning är för idioter, det krävs genier att hantera kaos.

Annars har jag idag varit en duktig son och åkt ut till min mor. Min mor har varit bekymrad för bilden bara rullar på tv:n på övervåningen. (Men hon har flera så hon har klarat sig).
-Bilden bara rullar! Det var så hon beskrev det i telefon tidigare i veckan.
-Har du prövat att trycka in alla sladdar ordentligt, så att de inte glappar därbak, sa jag.
-Ja, det har jag, men det rullar ändå.
-Testa och byt digitalbox med den i gästrummet. Om bilden fortfarande rullar är det tv:n annars är det boxen.

Idag var jag hos mamma och lagade tv:n, jag tryckte i kontakten som satt löst. Det är så jag har löst de flesta av hennes tv problem de senaste åren. Och vare gång intygar hon med säkerhet att hon faktiskt HAR tryck in kontakterna så att de inte ska glappa. Och jag tror henne, hon är bara inte så teknisk, men hon är min mor och jag tycker om henne ändå.

(Roligast var nästan då mormors video gick sönder och det skulle spelas in någon kunglighets födelsedag. Då åkte mamma och inhandlade en ny och gav mormor. Den gamla tog hon med sig hem av någon anledning. Och tur var väl det, för den lagade jag rätt fort. Jag bytte batterier i fjärrkontrollen).

Men nu ska vi hålla oss till dagens trevligheter. Solen skiner från en klar himmel, det är vår i luften och då tycker min sambo att "En promenad med vovven vore väl härligt". Normalt är jag inte mycket för friluftsliv, men att gå lite i vårsolen lät ju faktiskt trevligt.

Därför satte vi koppel på mammas jycke och gav oss av.
-Jag tänkte vi kunde gå lite i skogen och en bit över fälten, säger min sambo när vi gått en bit.
-Visst, svarar jag, (stollig som man är)

Det visade sig rätt snart att jag blivit på tok för mycket stadsmänniska. Jag hade nämligen glömt att det inte finns någon som skottar eller plogar i skogen. Jag borde tänkt på det och sagt ifrån redan från början. Men men, det här ska nog gå bra (det gäller ju att tänka positivt).

Ca fyra hundra meter in i skogen har det inte alls gått bra, eller mindre bra heter det nog. Förutom att det finns massor med snö på marken finns det nu även en större kvantitet av denna vara i mina kängor. Detta beroende på att kängorna inte går ända upp till knät, som snön gör.

Den enda som är lycklig i vårt sällskap är hunden som glatt springer runt på skaren och nosar överallt. (Ja, vi vågar ha henne lös då hon alltid kommer på inkallning samt uppenbart saknar jaktinstink, hon är vallhund och håller sig osvikligen till flocken). Vovven verkar dessutom lite undrande varför vi rör oss så sakta.

Det är nu jag och min sambo börjar diskussionen om skaren är stadigare och bär bättre ute på fältet framför oss än inne i skogen där vi är nu. Dvs ska vi vända om eller ska vi fortsätta. Vi gjorde det sistnämnda. Med facit i handen skulle vi gjort det förstnämnda eller köpt snöskor. För skaren bar inte ett dugg jäkla bättre ute på fältet. Däremot lyckades jag kontinuerligt fylla kängorna med små bitar av snö.

När vi äntligen kom fram till en riktig väg och började gå hemmåt kunde jag bara konstatera. Antingen hade vänster stortå blivit så bortdomnad att jag började få känsel-hallucinationer, eller så hade pulsandet genom snön nött hål på strumpan så att hela stortån tittade ut. En rätt olustig känsla med hela skon fylld med halvsmält snö.

Väl hemma hos mamma igen kunde jag notera: Strumpan är hel, jag var nog väldigt kall om tårna. Men sen gjorde jag det bästa på hela dagen (ironi). Jag satte mig med våta strumpor i våta kängor och körde bil i tre mil hem.

Tyvärr är det bara att inse, stadslivet har gjort mig klen.

En liten vårpromenad i solen med vovven, mmmm så härligt.