Närkontakt och träning

Idag har jag gjort en ny bekantskap. Det har egentligen bara varit en fråga om tid, och nu var det dags. Gustav har testat bygglim.
 

Roligt, rätt effektivt och .... Vad man än gör, peta inte med fingrarna i skiten. Insåg för sent att det sambon ofrivilligt borde bidragit med några såna där "färga-håret-engångs-handskar". För det var en jäkla smet att sitta fast.

Jag började med att använda det gamla husmodersknepet smör/olja. Fett har en förmåga att lösa upp i stort sett all skit, inklusive många färger som inte är vattenbaserade. Men ack vad jag gick bet. Fick däremot fina bruna fettfläckar på t-shirten efter nagelborstens framfart. Såg lite ut som om naveln hade drabbats av rännskita.

Men men lite grovrengöring från Biltema och mängder med tålamod så gick det väl att få något som hyfsat gick att kalla för limfria fingrar.

Sen kom jag på att det var jättelänge sedan jag tränade. Och träna måste man ju. I förra inlägget gick det att läsa hur dålig jag var på att ta hand om rester efter midsommar. Alltså, detta måste jag träna på. Som hjälp tände jag grillen, lade på lite kött som motivation och sen satte jag igång och tränade allt vad jag orkade.

Massor med godis kvar, får inte bli gammalt, träna!

Flera flaskor öl kvar i kylen, får inte bli gammalt, träna!

Träna!

Sista uppförsbacken, det kan bli tungt, men tränar man så gör man.

...rester av ostbrickan, men det var sista träningsrundan för idag. Nu är det läggdags godnatt.

Potatis

Idag har det varit onsdag. I fredags förra veckan var det midsommar. Då hade vi fest. En av våra kära gäster åtog sig att ta hand om all färskpotatis. Trevligt tyckte vi, det är så jobbigt med allt skrapande. Det visade sig att det fanns en liten hake. Han gjorde det enbart om han fick använda högtryckstvätten som Per Morberg.

Och eftersom det bara är midsommar en gång om året så tog jag fram högtryckstvätten och ett durkslag. Ett tips. Använd inte tekniken ni ser på bilden. När man är klar ser potatisen  ut som en söndersliten tvättsvamp på ena sidan och har kvar all jord på den andra.

Men det går fort som attan. Efter fem minuter var all potatis renspolad/skalad/lemlestad. Det blev en jättestor gryta och en ganska stor gryta. Vi kokade upp den jättestora grytan och väntade med den ganska stora. Tänkte att den kunde bli bra till kvällsgrillningen.

Men den gick aldrig åt till kvällsgrillningen. Så den stod kvar på spisen dagen därpå. Men ni vet hur det är dagen efter midsommar. Vissa saker tar man tag i sen. Jag vet att jag lyfte på locket i söndags och tänkte "Just ja, den här borde vi kanske koka". Och så lade jag på locket igen.

I måndags åkte min kära sambo för att hälsa på sina hemtrakter. Gustav Gräsänkling första dagen efter semestern=> färdigmat. Och sen blev det vackert väder =grilla och potatissallad (här ser ni killen med fantasi). Idag när jag kom hem på lunchen tyckte jag att det luktade jäkligt illa i vårt kök.

Det hade jag i och för sig känt redan på morgonen varför jag idag började dagen med att skrubba slasken och slänga sopor istället för att äta frukost. Rätt snart misstänker jag grytan med potatis, och utan att tänka mig för böjer jag mig över grytan (ni vet som om man ska lukta på maten) tar av locket, kör ner snoken och drar in.

Av experimentet kan vi se att potatis lär sig 

simma på bara några dagar medan det tar ett 

vanligt svenskt barn en hel sommar i en kall insjö.

Att jag inte slog huvudet i köksfläkten när jag ryggade bakåt är ett rent under för fy tusan vad det luktade äckel. Ut åkte det omedelbums. Efter att äckelinnehållet tömts fick grytan gå en ordentlig närkamp med vattenslangen innan det var aktuellt att ta in den i huset.

Och det där såg såpass fräscht ut att jag funderade på att äta den i söndags... bara två och en halv dag sedan....Det går fort på sommaren. Hmm, undrar om det inte gått att göra ett surdegsbak på sörjan. Jäsprocessen verkade ju vara i full gång. En surdegsvariant av potatislimpa... Tål att tänka på.

Jobba förgäves.

Igår var första dagen efter semestern. Den lilla semester jag hade. Jag skulle haft två, blev en. Men jag får tillbaka den i september (tjoho). En av anledningarna till att jag inte kunde ta semester när jag skulle var att vi ska bygga om en maskin på jobbet.

Det är en stor produktionsmaskin som består av flera likadana sektioner och vi har beställt nya sektioner. Kruxet var att firman som tillverkar maskinsektionerna levererar dem lösa, liggande på ett lastbilsflak. Och vi kan inte ha dem liggandes på golvet/marken för då går de sönder.

Alltså behövde vi ett ställ. Därför ägnade jag större delen av veckan innan semestern till att konstruera, rita och hållfasthetsberäkna ett sådant ställ. Jag hyr även in en firma som röjer marken där stället ska stå, beställer material, anlitar en annan firma som bygger stället på plats. Sen kunde jag gå på semester.

Igår när jag kom tillbaka var inget ställ byggt. Det visade sig att det blivit ett missförstånd mellan två personer så allt hade avstannat. Och leverans skulle ske måndag, dvs igår, samma dag jag inser att jag står utan ställ..

I lite panik ringer jag firman och frågar exakt när var och hur grejerna kommer.
-De kommer imorgon tisdag förmiddag på lastpall.
-På lastpall, inte lösa då?
-Nej , nej, pall förstås, du kan ju inte lägga dem direkt på marken vettu.
-Jag vet...

Ok, allting ordnar sig alltså. Tre dagars jobb helt i onödan. Suck!

Motsatt kön

Jag visste väldigt tidigt i livet att jag ville bli ingenjör. Därför var teknisk linje det självklara för mig i gymnasiet. (Jupp, jag är så gammal så att jag gick teknisk linje. Vi kunde till och med välja på att gå fyra år om vi ville). Vad man inte tänker på är att man i samma stund som man gör sitt val till att bli ingenjör, väljer man även en tillvaro med väldigt få av kvinnlig kön.

Det stod mycket klart första dagen i gymnasiet. Vi var bara killar i klassen. Det var lika dant i nästa klass också. Totalt fanns det sex tjejer på teknisk linje det året av totalt drygt hundra personer. Och det var inget märkvärdigt, det var så det sett ut de senaste åren. (Kanske en av anledningarna till att vissa tekniknördar kan ha svårt att umgås med motsatt kön, brist på erfarenhet i vardagen).

Efter gymnasiet lyckades jag inte spela tillräckligt halt, så jag fick göra lumpen som så många andra (då), kvinnotorka åter igen.

Sen blev det högskola. Jag läste maskinteknisk. För att vara en teknisk utbildning hade vi många tjejer i klassen. Fem, har jag för mig att de var. Nu är jag färdig ingenjör och jobbar på en teknikavdelning. Totalt på hela avdelningen på ca 50personer så finns det tre kvinnor, om vi räknar med sekreteraren, och det ska vi.

Det är inget man tänker på när man väljer ingenjörsyrket som ung. Att man från pubertet till giftasvuxen ålder dagligdags kommer att röra sig i en värld som är ca95% kvinnofri. Med tanke på hur mycket hormoner man har som snurrar i kroppen året innan gymnasiet är det ett under att man inte blev typ kock, eller vårdbiträde, eller jobbar inom något annat mer kvinnodominerat yrke.

Jag är med i fackförbundet "SverigesIngenjörer". De bjuder in till en teaterföreställning. Jag har aldrig tänkt på det förut, men nu ser jag vad mitt fackförbund har för besöksadress. Ett resultat utav studievägvalet? Eller vad jag hoppas, slumpen.

Lustiga former.

Det har varit midsommar. Det är väl knappast någon som missat det. Själva var vi värdpar för årets tillställning, därför har det varit mycket lite blogga och väldigt mycket fixa dessa dagar.
Men nu är det över. Ingen kräktes i trädgårdsdammen, växthuset är helt och kåken står kvar trots allt eldande.

Det finn för och det finns nackdelar med att arrangera midsommar. Nackdelen är alla förberedelser som tex att man måste städa toaletten. En av fördelarna är att dagen efter är kylen full av udda kvarglömda ölflaskor som tillhör upphittaren/kylskåpsägaren.

En annan fördel är att vi nu inte behöver handla på ett tag. Mat i överflöd, det mesta småonyttigt, vilket betyder att vi kommer att äta gott några dagar framöver. Ikväll tex har jag njutit av en av resterna. En stor påse Haribo-mix som aldrig gick åt. Passar utmärkt dagen efter med ett glas rött.

Men jag är lite fundersam över godisbitarnas form. Jag börjar undra om godistillverkarna precis som kvällstidningarna, börjar lägga till en sex.spalt bara för att få fler köpare. Jag vet inte, eller så är jag bara trött, men jag blev lite paff när jag såg den i skålen.

Från vänster: Nalle, peng, groda....?... körsbär.

Ironins paradox.

Har ni sett på "Total Blackout" på kanal 5? Jag har sett ungefär åtta minuter totalt. Enkelt går det ut på att människor iklädda tajta nylondräkter får röra sig i ett kolmörkt rum och gissa vad för saker de kommer i kontakt med och tar på. Det hela filmas med IR-kamera så att vi tv-tittare kan se.



Vet ni vilka som verkligen skulle vilja se det här programmet och skulle garva arslet av sig av lyteskomik.
Alla blinda. Men nu kan de ju inte se på tv utan bara höra. På det viset blir de blåsta på sitt bästa humorprogram.

Nu skulle de ju kunna ha en seende kompis bredvid sig i tv-soffan som berättade vad som händer på tv och sedan skratta något vansinnigt när någon skriker i ångest-panik för att han bara misstar en nagelborste för en spindel för att han inte ser den utan bara känner sig fram.

Ännu roligare vore de om man spelade in skrik från en skräckfilm och sen spelade upp dessa för sin blinde vän samtidigt som man sitter och hittar på att det är folk som känner på olika saker i mörker, fastän tv kanske till och med är avstängd. Eller får man inte göra så?

Morfar, är det du?

Såg följande på aftonbladet idag.

En pingvin som simmat fel och hamnat på Nya Zeeland istället för på sydpolen. Oj så tokigt det kan bli. Jag börjar nästan misstänka lite att det är min kära morfar som har återfötts som pingvin.

Min morfar dog för några år sedan. Men han var gammal så det var helt naturligt, inget konstigt alls. Men så fort jag läser om pingvinen kommer jag att tänka på morfar.

Min morfar jobbade som bank kamrer. Men han var även väldigt duktig på att plocka svamp. Dock fanns det ett handikapp. Han hade väldigt (jätte) dåligt lokalsinne.

En dag när jag gissningsvis var 12år, tog morfar med oss barnbarn ut på en liten svampplockartur. Vi åkte inte långt bort, bara några kilometer från hemmet. Vägen som gick genom skogen vi stannat i gick mitt uppe på en rullstensås. Det betydde att vilken sida av vägen vi än valde att plocka svamp i så var det nedförsbacke.

Under morfars trygga ledning plockade vi barn våra korgar nästan halvfulla innan vi kände att vi fått nog och ville tillbaka till bilen. Men inte morfar. Han fortsatte framåt, nedåt ända tills vi kom till en kohage. Då stannade han och tittade sig omkring. Efter ett tag säger han lite försiktigt.

-Jag trodde bilen skulle så här någonstans.
Då pekar alla vi tre barn uppåt rullstensåsen och säger:
-Men bilen står ju däruppe!


Det är inte illa, att lyckas förlora lokalsinnet i en nedförsbacke. Jag saknar min morfar.