Idag vid frukost spände min kära sambo ögonen i mig och sa:
-Jag vore glad om vi inte drog ut på tiden allt för mycket idag, jag tänkte att vi skulle ta oss iväg och handla lite.
Ok, hon säger jag gör, brukar funka smidigast. Men, i det här fallet hade jag ett lite ess i ärmen på luvtröjan. Jag är karl.
Efter frukost (vilket hon avslutade innan mig) hoppade hon direkt in i duschen. Sen ska det torkas, blåsas hår, väljas kläder, matchas strumpor, spraya och fluffa hår, smink etc.
Precis innan "smink" reser jag mig ur soffan, och nyttjar det faktum att jag är karl. Drar på mig jeansen och ger min hals två små duschar au de toilet och stoppar in tre stimorol i munnen. KLART!
Det lustiga i det hela är att det nästan är godkänt för en karl att göra såhär. Hade en tjej gjort det hade det kallats för akutlösning. Vi karlar kan kalla det för "shopping-lösning" och komma undan med det.
Varför måste en kvinna alltid lukta nyplockade skogs-smultron och vi karlar klarar oss undan så länge vi inte luktar nydränerat avlopp?
Och skulle nu en kvinna komma och säga att jag luktar illa kan jag alltid säga "jag luktar karl". Skulle en karl komma med påståendet att jag borde fräscha till mig kan jag alltid kontra med att ifrågasätta hans hetrosexualitet. Varför är det så?
Är det vi karlar som varit smarta och satt en lägre standard eller är det samhället som inte har högre tankar om oss?
lördag 27 februari 2010
fredag 26 februari 2010
Kommunikation
Kommunikation i ett förhållande är festligt. Ju längre tiden går desto färre ord behövs för att uttrycka något större. På det viset kan man nästan säga att vi män utvecklar vår kvinnliga sida och lär oss tolka in saker som inte sägs. Alla förhållanden har sitt "hemliga språk"
För mig och min sambo betyder tex pannkakor till middag, att det är jag som vispar ihop smeten och steker pannkakorna. Oavsett vem som kom med idé om pannkakor till middag.
Varför? För att jag ända sedan barnsben stekt otroligt mycket pannkakor och därför är bättre på det.
Det är ytterst få pannkakor som misslyckas när jag steker, alla brukar hålla ihop och bli jämt bruna på båda sidor. Och skulle någon börja trasa sönder, går det ofta att rädda. Därför gör det mig inget att jag fått just pannkaksbiten i förhållandet. Det stärker mitt manliga ego lite.
Med den bakgrundsfakta om kommunikation och pannkakor förstår ni varför man blir alldeles varm i kroppen när man sitter på jobbet och får följande SMS av sambon:
Jävla kukpannkakor!
Det betyder ju: "Kom hem, det går inte som jag vill. Jag vill ha dig här. Jag vill att du står framför spisen och steker pannkakor så att jag kan stå bakom med handen i din bakficka, kika över axeln och hoppas på att du ska misslyckas lite så att jag får en liten bit i förväg innan maten."
"Jävla kukpannkakor", veckans mysigaste sms :)
För mig och min sambo betyder tex pannkakor till middag, att det är jag som vispar ihop smeten och steker pannkakorna. Oavsett vem som kom med idé om pannkakor till middag.
Varför? För att jag ända sedan barnsben stekt otroligt mycket pannkakor och därför är bättre på det.
Det är ytterst få pannkakor som misslyckas när jag steker, alla brukar hålla ihop och bli jämt bruna på båda sidor. Och skulle någon börja trasa sönder, går det ofta att rädda. Därför gör det mig inget att jag fått just pannkaksbiten i förhållandet. Det stärker mitt manliga ego lite.
Med den bakgrundsfakta om kommunikation och pannkakor förstår ni varför man blir alldeles varm i kroppen när man sitter på jobbet och får följande SMS av sambon:
Jävla kukpannkakor!
Det betyder ju: "Kom hem, det går inte som jag vill. Jag vill ha dig här. Jag vill att du står framför spisen och steker pannkakor så att jag kan stå bakom med handen i din bakficka, kika över axeln och hoppas på att du ska misslyckas lite så att jag får en liten bit i förväg innan maten."
"Jävla kukpannkakor", veckans mysigaste sms :)
Konsten om att vara tyst.
Samhället och dess förskrivna regler är fantastiska. Var tyst och se stark ut så är det ingen som ifrågasätter dig. Idag har jag varit på möte/konferens hela eftermiddagen/kvällen. Anledningen till min närvaro var att min chef tyckte att det var bra för "framtida arbete".
Därför tog jag mig till möteslokalen som låg utanför företagets område. Väl på plats kände jag igen flertalet av personerna, MEN, jag hade inget övrigt gemensamt med folket som var där. Jag hälsade vänligt på några av dem, slog mig ned i min stol och satte mig med mitt anteckningsblock.
Mötet öppnades och samtalen började. Och eftersom jag inte hade något med dem att göra satt jag tyst. Vid första tillfället jag blev tillfrågad, var det självklara svaret JA. Likaså den andra gången jag fick en fråga. Där emellan satt jag tyst. Tredje frågan var klurigare, för den fick jag på första fikarasten: Vad gör du här??
Vad svarar man på en sån fråga när man själv inte vet? Jag improviserade och gjorde mitt bästa.
-Jag hörde att det vankade gratis mat så jag tänkte varför inte??
Det roliga är att alla nöjer sig med ett sånt svar och inte ifrågasätter mer utan bara skrattar och pratar vidare. mötet fortsatte och jag satt tyst.
Mötet närmade sig sitt slut och det blev dags för middag på stället vi var. Vi satte oss runt bordet och vips dök starkölen upp. Oj, tänkte jag. Vad har jag gjort för att förtjäna detta?
"Håll tyst" sade min hjärna, och det gjorde jag och drack upp ölen. Jag gjorde samma sak med vinet och whiskeyn efteråt.
Det är fantastiskt att arbeta åt stora företag. Man försvinner så lätt i mängden och tänk så väl det kan "drabba" en. Det här var ett bra projekt, jag hoppas på fler av samma sort. Särskilt när de betalar taxin hem. Undrar vad de förväntar sig av mig???
Därför tog jag mig till möteslokalen som låg utanför företagets område. Väl på plats kände jag igen flertalet av personerna, MEN, jag hade inget övrigt gemensamt med folket som var där. Jag hälsade vänligt på några av dem, slog mig ned i min stol och satte mig med mitt anteckningsblock.
Mötet öppnades och samtalen började. Och eftersom jag inte hade något med dem att göra satt jag tyst. Vid första tillfället jag blev tillfrågad, var det självklara svaret JA. Likaså den andra gången jag fick en fråga. Där emellan satt jag tyst. Tredje frågan var klurigare, för den fick jag på första fikarasten: Vad gör du här??
Vad svarar man på en sån fråga när man själv inte vet? Jag improviserade och gjorde mitt bästa.
-Jag hörde att det vankade gratis mat så jag tänkte varför inte??
Det roliga är att alla nöjer sig med ett sånt svar och inte ifrågasätter mer utan bara skrattar och pratar vidare. mötet fortsatte och jag satt tyst.
Mötet närmade sig sitt slut och det blev dags för middag på stället vi var. Vi satte oss runt bordet och vips dök starkölen upp. Oj, tänkte jag. Vad har jag gjort för att förtjäna detta?
"Håll tyst" sade min hjärna, och det gjorde jag och drack upp ölen. Jag gjorde samma sak med vinet och whiskeyn efteråt.
Det är fantastiskt att arbeta åt stora företag. Man försvinner så lätt i mängden och tänk så väl det kan "drabba" en. Det här var ett bra projekt, jag hoppas på fler av samma sort. Särskilt när de betalar taxin hem. Undrar vad de förväntar sig av mig???
onsdag 24 februari 2010
Om det hände män
Sitter och tittar på tv och det blir reklampaus. Och inte särskilt förvånande gör de reklam för dambindor. Denna gång är det Libresse, (jag tror det i alla fall). För att hitta på något nytt får man nu ett litet etui med någon möstrad utsida med rosor, prickar eller läderimitation.
Gud så töntigt! Är min första tanke. Kan inte de stackars flickorna få blöda ifred! Sen börjar jag tänka om. Tänka tvärtom, tänk om det var vi män som behövde herrbinda en gång i månaden.
Då skulle ett sånt etui inte vara någon nyhet. De skulle redan finnas i MASSOR olika utföranden, läder, borstad aluminium, rostfritt eller kolfiber. Det skulle finnas märkes-etuin med möjlighet till ingraverade initialer. Tampongetuin skulle naturligtvis också finnas, vad sägs om patronbältesutförande?
Självklart skulle det finnas massor av tidningar om ämnet, Män och Mens, Blood, Angry-days osv. Naturligtvis har vi män rätt att vara hemma fem dagar i månaden mot full betalning, det är ju naturen och inte vårt fel att vi mår dåligt.
Och när vi ändå håller på kan vi lägga över barnafödandet också. Det skulle ALDRIG vara mer än 2mil till en förlossningsklinik, var i landet du än bodde. Och i glesbyggden skulle det naturligt vis finnas särskilda barnmorske-helikoptrar, och BB-akut försedd med stora terrängfordon som garanterat skulle ta sig fram oavsett snöorkan eller jordbävning.
Behöver jag ens nämna vilken fantastisk utrustning dessa fordon skulle ha. De skulle ha ALLT i prylväg, samt två förlossningsläkare och kirurg. Och självklart med så mycket smärtstillande att det skulle räcka för att totalbedöva ett helt fotbollslag. För ni kvinnor kommer aldrig att förstå hur jävla ont det faktiskt gör.
Gud så töntigt! Är min första tanke. Kan inte de stackars flickorna få blöda ifred! Sen börjar jag tänka om. Tänka tvärtom, tänk om det var vi män som behövde herrbinda en gång i månaden.
Då skulle ett sånt etui inte vara någon nyhet. De skulle redan finnas i MASSOR olika utföranden, läder, borstad aluminium, rostfritt eller kolfiber. Det skulle finnas märkes-etuin med möjlighet till ingraverade initialer. Tampongetuin skulle naturligtvis också finnas, vad sägs om patronbältesutförande?
Självklart skulle det finnas massor av tidningar om ämnet, Män och Mens, Blood, Angry-days osv. Naturligtvis har vi män rätt att vara hemma fem dagar i månaden mot full betalning, det är ju naturen och inte vårt fel att vi mår dåligt.
Och när vi ändå håller på kan vi lägga över barnafödandet också. Det skulle ALDRIG vara mer än 2mil till en förlossningsklinik, var i landet du än bodde. Och i glesbyggden skulle det naturligt vis finnas särskilda barnmorske-helikoptrar, och BB-akut försedd med stora terrängfordon som garanterat skulle ta sig fram oavsett snöorkan eller jordbävning.
Behöver jag ens nämna vilken fantastisk utrustning dessa fordon skulle ha. De skulle ha ALLT i prylväg, samt två förlossningsläkare och kirurg. Och självklart med så mycket smärtstillande att det skulle räcka för att totalbedöva ett helt fotbollslag. För ni kvinnor kommer aldrig att förstå hur jävla ont det faktiskt gör.
tisdag 23 februari 2010
Det händer inte oss
Vi visste att husköp innebar vissa risker men den som inte chansar här i livet kommer ingen vart. Men i helgen så kom första indikationen och idag har jag gått och varit nervös hela dagen. När jag kom hem och frågade min sambo om besked nickade hon bara instämmande och sa JA.
Jag vet att man kan bo år i villa utan att det händer, och rätt skött så ska det gå att undvika. Men som nybliven villaägare är man ibland lite för entusiastisk och naiv, ser inte alls vart det är på väg och så PANG händer det: Vi är inbjudna till grannarna på middag!
Förstår ni vilken förödelse. Jag kommer vara tvungen att bära skjorta och le på icke arbetstid. Dessutom måste jag ta mig till ICA och införskaffa en Nobless-ask för man kan ju inte komma tomhänt, (eller ska jag jävlas och ge bort en blomma, en krukväxt, en begonia).
Och sen det värsta av allt. Vi måste ju bjuda tillbaka. Vi måste städa. Och laga riktig mat och bjuda på. För såndär färdig micro-mat gills tydligen inte som hemlagat trots att det står så på kartongen (enligt min mamma när jag bjöd henne).
Och sen då? Jag kommer att leva i ständig skräck att vara tvungen att le så fort jag ska hämta posten ifall de dyker upp. Och ovanpå det tvingas konversera om vädret också.
Maria-Vuxna människor har inte hamstrar- Vart går dina barn på dagis? Jag behöver kräksjuka NU!
Jag vet att man kan bo år i villa utan att det händer, och rätt skött så ska det gå att undvika. Men som nybliven villaägare är man ibland lite för entusiastisk och naiv, ser inte alls vart det är på väg och så PANG händer det: Vi är inbjudna till grannarna på middag!
Förstår ni vilken förödelse. Jag kommer vara tvungen att bära skjorta och le på icke arbetstid. Dessutom måste jag ta mig till ICA och införskaffa en Nobless-ask för man kan ju inte komma tomhänt, (eller ska jag jävlas och ge bort en blomma, en krukväxt, en begonia).
Och sen det värsta av allt. Vi måste ju bjuda tillbaka. Vi måste städa. Och laga riktig mat och bjuda på. För såndär färdig micro-mat gills tydligen inte som hemlagat trots att det står så på kartongen (enligt min mamma när jag bjöd henne).
Och sen då? Jag kommer att leva i ständig skräck att vara tvungen att le så fort jag ska hämta posten ifall de dyker upp. Och ovanpå det tvingas konversera om vädret också.
Maria-Vuxna människor har inte hamstrar- Vart går dina barn på dagis? Jag behöver kräksjuka NU!
måndag 22 februari 2010
Award
Jag har fått en "Blog Award" av Malla! Det är lite samma känsla som när ens vänner har ordnat ett surprise-party. Oj, jag! (Ti-hi).
Det medföljer vissa regler:
•Kopiera ”awarden” till din blogg.
•Länka till den som gav dig ”awarden”.
•Berätta 7 intressanta fakta om dig själv.
•Välj 7 andra bloggare som du skickar ”awarden” vidare till och länka dem.
•Skriv en kommentar i deras bloggar så att utmärkelsen uppmärksammas
Jag tar dem i punktorning.
- Kopiera ”awarden” till din blogg. KLART!
- Länk till Malla. KLART
- 7 intressanta saker om mig:
- Jag kan göra sånghäften i Word.
- Tycker att "sexiga underkläder" på tjejer mest ser ut att sitta obekvämt.
- Lärde mig jonglera när jag sorterade in mina tvättade kalsonger i garderoben.
- Kan gnola introt på Norges nationalsång.
- Tycker att minst tre champagnefrukostar borde införas i almanackan.
- Kan ta fram "curry-linjer" med slagruta.
- Läser i stort sett bara jobb-mail och serietidningen Larsson.
Sist jag läste en bok var för tre år sedan och det gjorde jag bara för att jag hade glömt bort hur det var att läsa en hel bok. Jag konstaterade efteråt att: det tog tid. Och det kan vara just tiden som gör att jag inte läser. Heltid med ibland övertid och så vill man ju ha lite fritid också. Det är sällan en slump att mina inlägg är gjorda vid 23-tiden på kvällen.
Men visst läser jag andras bloggar. Jag hoppar runt och läser lite här och lite där när tid ges, men jag kan tyvärr inte säga att det finns några jag följer, förutom två. Därför kan jag inte nominera fler än två. Den första känner de flesta av er till:
"Vuxna människor har inte hamstrar". En småbarnsmorsa med schysst attityd. Det var efter ett par inlägg hos henne som jag själv började blogga igen.
"Pan Narrans" En vän som arbetar med användarvänlighet. En trevlig tänkare.
Sen har jag ju i och för sig två dagar i rad varit inne på "Monas Universum" och lagt någon kommentar, fast jag tycker nog inte riktigt att det gills som att följa. därför blir det ingen award, bara en uppmärksamhet.
Vinterspel
Natten som passerade (för snart 24 timmar sedan) var svinkallt! Kallare än jag har i frysboxen, och när naturen börjar passera det vi människor skapar artificiellt är det ofta fara å färde. I mitt fall betyder det nuförtiden att vattnet in till toan fryser. Men den här gången var jag snabbare än Kung Bore.
För att slippa tina ytterligare en ispropp, tog jag redan igår kväll fram kupé värmaren och satte i rör-gången. Ha ha, en delseger, Gustav 1 poäng!!! (Kung Bore hade redan 3 för sina 3 isproppar). Dvs 1-3, jag slår från underläge.... eller 1-4 om man räknar pergolan som vek ihop sig platt som en IKEA-kartong p.g.a snötyngden, dagen innan julafton. Men innan våren ska jag vara ikapp och förbi.
Jag har mitt eget vinter-OS!
För att slippa tina ytterligare en ispropp, tog jag redan igår kväll fram kupé värmaren och satte i rör-gången. Ha ha, en delseger, Gustav 1 poäng!!! (Kung Bore hade redan 3 för sina 3 isproppar). Dvs 1-3, jag slår från underläge.... eller 1-4 om man räknar pergolan som vek ihop sig platt som en IKEA-kartong p.g.a snötyngden, dagen innan julafton. Men innan våren ska jag vara ikapp och förbi.
Jag har mitt eget vinter-OS!
söndag 21 februari 2010
Karlar och detaljer
I T-shirt, mjukisbrallor och luvtröja (lagom helg-sunkig) sitter jag i tv-soffan med min käresta och inmundigar ett sent men väldigt gott frukostkaffe och tittar på Rides på Discovery channel, (fästmön valde kanal, inte jag).
Rides handlar om extrema bilar och dagens avsnitt handlar om en Hot-Rod utställning i Detroit och vi får följa domarna i deras bedömning att utse en vinnare bland alla tok-putsade och stylade bilar.
Och tro mig, domarna är petiga. Att alla bilar är totalt upp-putsade till hög-glans även inne i avgasröret är en självklarhet, annars blir det avdrag direkt. De kollar inte bara på att dörr-gångjärnen är snygga, de kollar även på viken teknisk lösning på gångjärn som byggaren valt, sättet det är fastsatt smort osv.
De kolla jämnheten på stygn-längden på sätena, vilka skruvar och muttrar har byggaren valt, och matchar de resten av bilen? En av domarna säger "Jag tycker inte att kopplings-kåpan har riktigt samma lyster som fästena" (kopplingskåpan sitter inunder bilen, upp bakom och dolt halvgömt någonstans) men ALLT ifrågasätts. Borde kylslangen eller bromsröret vara några millimeter kortare eller längre och matchar materialvalet?
Notera, vi pratar karlar som talar om färgsättning, matchning, mönsterlinjer, stilar och glans.
Likförbannat ger jag mig fan på att de aldrig skulle märka ifall frun bytte köksgardiner därhemma, eller ens ha en åsikt om färgen på sovrumstapeterna så länge de inte blev rosa.
Varför är det så?
Rides handlar om extrema bilar och dagens avsnitt handlar om en Hot-Rod utställning i Detroit och vi får följa domarna i deras bedömning att utse en vinnare bland alla tok-putsade och stylade bilar.
Och tro mig, domarna är petiga. Att alla bilar är totalt upp-putsade till hög-glans även inne i avgasröret är en självklarhet, annars blir det avdrag direkt. De kollar inte bara på att dörr-gångjärnen är snygga, de kollar även på viken teknisk lösning på gångjärn som byggaren valt, sättet det är fastsatt smort osv.
De kolla jämnheten på stygn-längden på sätena, vilka skruvar och muttrar har byggaren valt, och matchar de resten av bilen? En av domarna säger "Jag tycker inte att kopplings-kåpan har riktigt samma lyster som fästena" (kopplingskåpan sitter inunder bilen, upp bakom och dolt halvgömt någonstans) men ALLT ifrågasätts. Borde kylslangen eller bromsröret vara några millimeter kortare eller längre och matchar materialvalet?
Notera, vi pratar karlar som talar om färgsättning, matchning, mönsterlinjer, stilar och glans.
Likförbannat ger jag mig fan på att de aldrig skulle märka ifall frun bytte köksgardiner därhemma, eller ens ha en åsikt om färgen på sovrumstapeterna så länge de inte blev rosa.
Varför är det så?
fredag 19 februari 2010
Gamla damer behöver inte vara förvirrade
Efter mitt förra inlägg om den förvirrade coop-damen och color-patronen har jag tänkt en del och det behöver ju faktiskt inte vara så att hon var så förvirrad som det verkade. Jag tänker på en historia som min kära farmor berättade för mig, som hände för länge sedan, och som handlar om handlare och gamla damer.
Farfar hade precis gått bort och farmor bodde ensam kvar i huset på landet. Någon kilometer från farmor fanns det en liten, liten lanthandel. En såndär gammal där handlaren stod bakom en disk. Dock kände den lilla lanthandlaren av den hårdnande konkurrensen från de stora handelskedjorna i närliggande staden. Därför erbjöd han något som de inte erbjöd i samma utsträckning, nämligen personlig service (och en del skvaller).
Vi kan kalla handlaren för Kalle. Kalle anpassade sortimentet efter kundens behov, även om det innebar att en förpackning öppnades. Han kunde köra hem varor, hjälpa folk med nytt batteri om de tog med sig ficklampan osv. Service kort och gott. Mycket uppskattat särskilt av äldre.
Denna dag hade min farmor stekt något och brandvarnaren började tjuta. Farmor tog då fram en trappstege, tog ned brandvarnaren och lade ut den på trappen. Men den ville inte sluta. Den hade fått ett ryck och tjöt mes hela tiden. Farmor försökte då ta ur batteriet (lite teknisk var min farmor), men batteriluckan satt för hårt för hennes gamla händer.
Typiskt, tänkte farmor. Nåja, jag ska ju ändå handla lite, jag tar med mig brandvarnaren till Kalle så får han hjälpa mig. Mitt i vintern var det, så farmor pälsade på sig, slog in brandvarnaren i en handduk för att dämpa ljudet och så började hon knata vägen mot Kalle.
Just den eftermiddagen var en man och en kvinna ute och tog en vinterpromenad. Vägen de går är just den väg som är mellan farmor och handlaren Kalle. De ser på håll hur en liten tunn dam kommer knatande med sin handväska i riktning mot dem. När hon kommer närmre så hör de ett konstigt tjutande någonstans ifrån. När de är i jämnhöjd med damen har tjutandet ökat. Damen hälsar artigt och lite ursäktande:
-Ja...det är bara brandvarnaren. Och så går hon vidare....
Det där paret måste ju trott att jag var helt tokig i huvudet! Berättade farmor efteråt. En liten gumma som går runt med en tjutande brandvarnare i handväskan ha ha ha!
Det mesta i världen har en förklaring.
Farfar hade precis gått bort och farmor bodde ensam kvar i huset på landet. Någon kilometer från farmor fanns det en liten, liten lanthandel. En såndär gammal där handlaren stod bakom en disk. Dock kände den lilla lanthandlaren av den hårdnande konkurrensen från de stora handelskedjorna i närliggande staden. Därför erbjöd han något som de inte erbjöd i samma utsträckning, nämligen personlig service (och en del skvaller).
Vi kan kalla handlaren för Kalle. Kalle anpassade sortimentet efter kundens behov, även om det innebar att en förpackning öppnades. Han kunde köra hem varor, hjälpa folk med nytt batteri om de tog med sig ficklampan osv. Service kort och gott. Mycket uppskattat särskilt av äldre.
Denna dag hade min farmor stekt något och brandvarnaren började tjuta. Farmor tog då fram en trappstege, tog ned brandvarnaren och lade ut den på trappen. Men den ville inte sluta. Den hade fått ett ryck och tjöt mes hela tiden. Farmor försökte då ta ur batteriet (lite teknisk var min farmor), men batteriluckan satt för hårt för hennes gamla händer.
Typiskt, tänkte farmor. Nåja, jag ska ju ändå handla lite, jag tar med mig brandvarnaren till Kalle så får han hjälpa mig. Mitt i vintern var det, så farmor pälsade på sig, slog in brandvarnaren i en handduk för att dämpa ljudet och så började hon knata vägen mot Kalle.
Just den eftermiddagen var en man och en kvinna ute och tog en vinterpromenad. Vägen de går är just den väg som är mellan farmor och handlaren Kalle. De ser på håll hur en liten tunn dam kommer knatande med sin handväska i riktning mot dem. När hon kommer närmre så hör de ett konstigt tjutande någonstans ifrån. När de är i jämnhöjd med damen har tjutandet ökat. Damen hälsar artigt och lite ursäktande:
-Ja...det är bara brandvarnaren. Och så går hon vidare....
Det där paret måste ju trott att jag var helt tokig i huvudet! Berättade farmor efteråt. En liten gumma som går runt med en tjutande brandvarnare i handväskan ha ha ha!
Det mesta i världen har en förklaring.
torsdag 18 februari 2010
Motgång och framgång
Idag började det krävas mer kreativitet än vanligt för att få ihop måltiderna. Orsaken heter "tomt i kylen" och åtgärden heter "handla mat". Denna gång var det Coop-erativet som fick pengarna ur vår matkassa.
Vår coop-butik är lite rolig, för det verkar som om de inte riktigt vet vad det är de säljer, eller vad de ska sälja.
De envisas med att ha en radio och tv-avdelning. Där säljer de platt-tv av märket Lumatron och Eurostar, gamla tv-spel och bläckpatroner. Men avdelningen är aldrig bemannad. Vill man tex ha en bläckpatron som är inlåst i ett glasskåp, ska man "Lyfta luren och invänta svar".
Den här gången fick jag inget svar.. jag fick en fråga. I andra änden hörde jag nämligen..Eh.. ja... kan jag hjälpa dig?
-Ja, jag står på radio-tv avdelningen och vill köpa en bläckpatron.
-eh.. jaha.... klick.
Sen väntar man fem minuter och det kommer ALLTID en liten dam som förmodligen jobbat som konsumkassörska sedan hon var 17. Och de använder sig alla av exakt samma replik.
Ja.. eh.. jag hoppas du vet vad du ska ha för jag kan ju inte det här.
-Ja, jag vill ha en sån bläckpatron som finns i skåpet där, nr57 (Det står 57 med stora siffror på kartongen)
Damen låser upp skåpet, tar ut bläckpatronen, läser på den, suckar och hänger tillbaka den och muttrar.. neej..
-Är det något fel på den? undrar jag?
-Det är inte rätt säger damen.. det står "color" här...
-Ja, precis, svarar jag. Det är en sån patron jag vill ha.
-Nej.. säger damen igen och tittar nervöst in i skåpet.
-Är det något fel på bläckpatronen? undrar jag..
- Nej, det är inte rätt, det står color på den.
-Ja, säger jag igen. Det borde det göra det är en färgpatron, är det något fel på den? är det ett demoex?
-Neeej... säger damen lite mer tveksamt och börjar leta inne i skåpet.
-Men ta den andra patronen då, det hänger ju två.
-Men det står color på den också.
-Ja, det gör det på färgpatroner, svarar jag. Och det är just en sån jag vill ha, en sån du har i handen där.
Damen tittar ledsamt på patronen, suckar och skakar lite på huvudet. Men det är fel muttrar hon.
-Det gör inget, jag kan ta det, jag lovar, jag har handlat såna förr.
Till slut ger hon upp och jag får handla min bläckpatron.
Tänk om jag skulle försökt köpa en skiva med Lars Winnerbäck, vad hade svaret blivit då... fel artist?
Vår coop-butik är lite rolig, för det verkar som om de inte riktigt vet vad det är de säljer, eller vad de ska sälja.
De envisas med att ha en radio och tv-avdelning. Där säljer de platt-tv av märket Lumatron och Eurostar, gamla tv-spel och bläckpatroner. Men avdelningen är aldrig bemannad. Vill man tex ha en bläckpatron som är inlåst i ett glasskåp, ska man "Lyfta luren och invänta svar".
Den här gången fick jag inget svar.. jag fick en fråga. I andra änden hörde jag nämligen..Eh.. ja... kan jag hjälpa dig?
-Ja, jag står på radio-tv avdelningen och vill köpa en bläckpatron.
-eh.. jaha.... klick.
Sen väntar man fem minuter och det kommer ALLTID en liten dam som förmodligen jobbat som konsumkassörska sedan hon var 17. Och de använder sig alla av exakt samma replik.
Ja.. eh.. jag hoppas du vet vad du ska ha för jag kan ju inte det här.
-Ja, jag vill ha en sån bläckpatron som finns i skåpet där, nr57 (Det står 57 med stora siffror på kartongen)
Damen låser upp skåpet, tar ut bläckpatronen, läser på den, suckar och hänger tillbaka den och muttrar.. neej..
-Är det något fel på den? undrar jag?
-Det är inte rätt säger damen.. det står "color" här...
-Ja, precis, svarar jag. Det är en sån patron jag vill ha.
-Nej.. säger damen igen och tittar nervöst in i skåpet.
-Är det något fel på bläckpatronen? undrar jag..
- Nej, det är inte rätt, det står color på den.
-Ja, säger jag igen. Det borde det göra det är en färgpatron, är det något fel på den? är det ett demoex?
-Neeej... säger damen lite mer tveksamt och börjar leta inne i skåpet.
-Men ta den andra patronen då, det hänger ju två.
-Men det står color på den också.
-Ja, det gör det på färgpatroner, svarar jag. Och det är just en sån jag vill ha, en sån du har i handen där.
Damen tittar ledsamt på patronen, suckar och skakar lite på huvudet. Men det är fel muttrar hon.
-Det gör inget, jag kan ta det, jag lovar, jag har handlat såna förr.
Till slut ger hon upp och jag får handla min bläckpatron.
Tänk om jag skulle försökt köpa en skiva med Lars Winnerbäck, vad hade svaret blivit då... fel artist?
Logik?
Jag har varit iväg på wök-shop med företaget (jupp, engelska och stavas workshop). Wök-shop tar man till då man tror att det inte går att tänka lika bra i företagets egna konferensrum, utan visionerna och idéerna blir bättre om man sitter i andra konferensrum på annan ort.
Största fördelen med andra konferensrum är att de brukar ha frukt och godis skålar i ena hörnet och glad personal, istället för torra whiteboard-pennor och en sur vaktmästare. Det är kanske därför man förväntas tänka bättre på annan ort.
Jag hamnade i en liten grupp och vår uppgift var att gå igenom och revidera några checklistor. Gruppen bestod av mig, en annan konstruktör och resten var system- och datatekniker.
Även om vi alla är ingenjörer så är vi alla olika, det stod helt klart. Inom datorvärlden är allt 1 eller 0. Logiken är hundraprocentig, är inte dörren öppen är den stängd, är inte glaset tom är det fyllt osv.
Det gjorde att vi på fullaste allvar hade en diskussion om ifall vi skulle ha kvar både Ja och NEJ kolumnerna till höger på checklistan. Tex "Upphandlingskontrakt utformat. JA_ NEJ_ "
Argument: Vi behöver inte båda. Om svaret inte är JA så är det ju NEJ, dvs har vi inte kryssat för JA är det ju med automatik NEJ. Har man två rutor kan man ju sätta ett kryss i båda rutorna och då blir det fel. Borde vi inte ta bort en kolumn för att undvika förvirring.
Där någonstans tystnade jag. I vilken ände ska man börja? Logiken stämmer, med den stämmer inte överens med verkligheten. ... pust. Jag lutade mig tillbaka och tänkte på ett uttryck jag läst:
Största fördelen med andra konferensrum är att de brukar ha frukt och godis skålar i ena hörnet och glad personal, istället för torra whiteboard-pennor och en sur vaktmästare. Det är kanske därför man förväntas tänka bättre på annan ort.
Jag hamnade i en liten grupp och vår uppgift var att gå igenom och revidera några checklistor. Gruppen bestod av mig, en annan konstruktör och resten var system- och datatekniker.
Även om vi alla är ingenjörer så är vi alla olika, det stod helt klart. Inom datorvärlden är allt 1 eller 0. Logiken är hundraprocentig, är inte dörren öppen är den stängd, är inte glaset tom är det fyllt osv.
Det gjorde att vi på fullaste allvar hade en diskussion om ifall vi skulle ha kvar både Ja och NEJ kolumnerna till höger på checklistan. Tex "Upphandlingskontrakt utformat. JA_ NEJ_ "
Argument: Vi behöver inte båda. Om svaret inte är JA så är det ju NEJ, dvs har vi inte kryssat för JA är det ju med automatik NEJ. Har man två rutor kan man ju sätta ett kryss i båda rutorna och då blir det fel. Borde vi inte ta bort en kolumn för att undvika förvirring.
Där någonstans tystnade jag. I vilken ände ska man börja? Logiken stämmer, med den stämmer inte överens med verkligheten. ... pust. Jag lutade mig tillbaka och tänkte på ett uttryck jag läst:
Never argue with idiots!
They drag you down to their level
and then beat you with experience.
Argumentera aldrig med idioter!
De drar ner dig till sin egen nivå
och slår dig sedan med erfarenhet.
They drag you down to their level
and then beat you with experience.
Argumentera aldrig med idioter!
De drar ner dig till sin egen nivå
och slår dig sedan med erfarenhet.
måndag 15 februari 2010
Män, kvinnor och blommor.
Manligt och kvinnligt är något som fascinerat sedan jag "på riktigt" upptäckte det motsatta könet.
Ta en sådan enkel sak som blommor. Vi är alla uppfostrade med att blommor är något väldigt bra att ta med sig och ge bort när någon fyller år eller har namnsdag, eller bara är på långväga besök. Jag använder mig själv ofta av blommor som gåva. Men det roliga är hur vi tar emot blomstergåvan.
En kvinna som får blommor blir genast glad, för blomstergåvan är ett tecken på uppskattning och just nu är det hon som blir uppskattad. Beroende på vem som ger henne buketten och vad buketten består av för blommor och hur många de är, läser och tyder hon olika meddelanden.
Är det gula tulpaner från mamma som betyder "jag tycker om dig kära dotter (hoppas jag får kaffe)", eller är det röda tulpaner från en manlig bekant, eller rosor, en liten flört? Eller kanske en stor bukett blandade blommor från tjej-gänget som säger "vi tycker om dig". Den kommer att stå i en vas på vardagsrumsbordet och sprida väldoft och smycka rummet med sina färger och skänka glädje åt alla förbipasserande.
Buketten kommer naturligtvis att ansas varje dag så att den ser så ny och fräsch ut som det bara går, för att kunna dra ut på njutningen från den så långt som möjligt.
Det första en karl tänker som får blommor är: Har jag någon vas? Är mannen en ungkarl är svaret förmodligen :nej, är det en gift man:" eh.. vet inte". Karlar är problemlösare och tar därför fram det mest vasliknande de har för att lösa problemet: En stor tysk ölsejdel med en smaklös blå "Löwenbräu" logga tryckt på sidan. Vatten i sejdeln, blommor i vattnet KLART! Uppdraget slutfört. Nu kan blommorna stå där i tills de är slut.
Jupp, tills de är slut, då åker de i soporna. Förmodligen måste dammsugaren fram också eftersom det är först när de börjar vissna och falla isär som de klassas som slut och kan slängas. I slutändan betyder alltså blommor=jobb.
Så nästa gång du ska uppvakta en karl, istället för blommor, köp en några ölkorvar, en dosa snus eller varför inte en påse bullar, sånt uppskattar en karl.
För henne
(Nej vi karlar är inte otacksamma, vi förstår faktiskt att det är en gåva som betyder uppskattning, men en påse bullar skänker mera glädje. Hela detta inlägg bygger på generaliserad och ovetenskaplig forskning, uppsnappat från umgänge i utrymmen som herrbastun, byggbaracken, pissoaren och herrklubben i Lelles garage.
Ta en sådan enkel sak som blommor. Vi är alla uppfostrade med att blommor är något väldigt bra att ta med sig och ge bort när någon fyller år eller har namnsdag, eller bara är på långväga besök. Jag använder mig själv ofta av blommor som gåva. Men det roliga är hur vi tar emot blomstergåvan.
En kvinna som får blommor blir genast glad, för blomstergåvan är ett tecken på uppskattning och just nu är det hon som blir uppskattad. Beroende på vem som ger henne buketten och vad buketten består av för blommor och hur många de är, läser och tyder hon olika meddelanden.
Är det gula tulpaner från mamma som betyder "jag tycker om dig kära dotter (hoppas jag får kaffe)", eller är det röda tulpaner från en manlig bekant, eller rosor, en liten flört? Eller kanske en stor bukett blandade blommor från tjej-gänget som säger "vi tycker om dig". Den kommer att stå i en vas på vardagsrumsbordet och sprida väldoft och smycka rummet med sina färger och skänka glädje åt alla förbipasserande.
Buketten kommer naturligtvis att ansas varje dag så att den ser så ny och fräsch ut som det bara går, för att kunna dra ut på njutningen från den så långt som möjligt.
Det första en karl tänker som får blommor är: Har jag någon vas? Är mannen en ungkarl är svaret förmodligen :nej, är det en gift man:" eh.. vet inte". Karlar är problemlösare och tar därför fram det mest vasliknande de har för att lösa problemet: En stor tysk ölsejdel med en smaklös blå "Löwenbräu" logga tryckt på sidan. Vatten i sejdeln, blommor i vattnet KLART! Uppdraget slutfört. Nu kan blommorna stå där i tills de är slut.
Jupp, tills de är slut, då åker de i soporna. Förmodligen måste dammsugaren fram också eftersom det är först när de börjar vissna och falla isär som de klassas som slut och kan slängas. I slutändan betyder alltså blommor=jobb.
Så nästa gång du ska uppvakta en karl, istället för blommor, köp en några ölkorvar, en dosa snus eller varför inte en påse bullar, sånt uppskattar en karl.
För henne
För honom
(Nej vi karlar är inte otacksamma, vi förstår faktiskt att det är en gåva som betyder uppskattning, men en påse bullar skänker mera glädje. Hela detta inlägg bygger på generaliserad och ovetenskaplig forskning, uppsnappat från umgänge i utrymmen som herrbastun, byggbaracken, pissoaren och herrklubben i Lelles garage.
söndag 14 februari 2010
Farligt med dieter.
Jag tycker om vänner, jag tycker om öl och jag tycker om smörgåstårta. Därför tyckte jag att denna helg skulle vara ett bra tillfälle att kombinera tre av mina "tycka om" saker.
Naturligtvis var detta inget infall utan en väl planerad aktivitet.
Inbjudan hade gått ut veckan innan och det visade sig att vi skulle inte bli mindre än nio personer. Grejtans tänkte jag och ringde upp det lokala bageriet och beställde en smörgåstårta för tio personer.
Ni som är med och har koll på matematiken har inser nu att jag ligger en portion "plus", dvs jag har lite marginal ifall någon av gästerna glömt att äta frukost, eller ännu bättre, att jag kanske har frukosten räddad dagen därpå. (smörgåstårta till frukost är nästan som att äta kungligt).
Dagen inträffar och jag hämtar ut en stadig smörgåstårta. Cirkus 45cm i diameter och ca12cm hög. Knappt är tårtan i bilen förrän första samtalet kommer. Två av vännerna lämnar återbud p.g.a problem vid husrenovering. Naturligtvis förstod jag deras problem och gladde mig lite inombords att jag nu hade drygat ut marginalen för "frukost-tårta".
Ett samtal senare får jag reda på att en annan gäst inte heller dyker upp p.g.a. dubbelbokning. Vi är nu sex personer kvar på en tio-manna tårta. Tråkigt med avhopp, ja, men jag tröstäter gärna mer tårta.
Kvällen kommer och gästerna dyker upp... alla utom en som kroknat i feber under eftermiddagen. Vi är alltså fem på en tio-manna tårta. För att göra de hela ännu bättre är tre av fem kvarvarande tjejer. Jupp, jag har fördomar om att tjejer som tänker på figuren äter mindre smörgåstårta än killar. (Ja, det börjar likna "tio små negerpojkar" nästan....)
Vad jag inte visste förr än vi satt vid bordet var att två av mina gäster precis avslutat en dietkur, "Camebridge-metoden". Enkelt sett går den ut på att bara äta soppa tre gånger om dagen. Inga isterband, ingen köttfärslimpa, inga laxkotletter, bara soppa, morgon, middag, kväll, specialsoppa.Tack och lov var ju dieten precis över så därför kunde de göra oss sällskap på smörgåstårtan.
Och jag vet inte hur de räknar på bageriet när de avgör storleken eller hur många den ska räcka till, för vi satt då inte med i den referensgruppen. Själv tror jag mycket på de stackars människorna som inte fått äta riktig mat på flera veckor nu försökte ta igen allt de missat för att komma ikapp oss andra.
Men jag fick faktiskt en bit till frukost dagen därpå. Även om den enligt mina referensmått mer går som provsmaksbit än portion. Men gott var det.
Naturligtvis var detta inget infall utan en väl planerad aktivitet.
Inbjudan hade gått ut veckan innan och det visade sig att vi skulle inte bli mindre än nio personer. Grejtans tänkte jag och ringde upp det lokala bageriet och beställde en smörgåstårta för tio personer.
Ni som är med och har koll på matematiken har inser nu att jag ligger en portion "plus", dvs jag har lite marginal ifall någon av gästerna glömt att äta frukost, eller ännu bättre, att jag kanske har frukosten räddad dagen därpå. (smörgåstårta till frukost är nästan som att äta kungligt).
Dagen inträffar och jag hämtar ut en stadig smörgåstårta. Cirkus 45cm i diameter och ca12cm hög. Knappt är tårtan i bilen förrän första samtalet kommer. Två av vännerna lämnar återbud p.g.a problem vid husrenovering. Naturligtvis förstod jag deras problem och gladde mig lite inombords att jag nu hade drygat ut marginalen för "frukost-tårta".
Ett samtal senare får jag reda på att en annan gäst inte heller dyker upp p.g.a. dubbelbokning. Vi är nu sex personer kvar på en tio-manna tårta. Tråkigt med avhopp, ja, men jag tröstäter gärna mer tårta.
Kvällen kommer och gästerna dyker upp... alla utom en som kroknat i feber under eftermiddagen. Vi är alltså fem på en tio-manna tårta. För att göra de hela ännu bättre är tre av fem kvarvarande tjejer. Jupp, jag har fördomar om att tjejer som tänker på figuren äter mindre smörgåstårta än killar. (Ja, det börjar likna "tio små negerpojkar" nästan....)
Vad jag inte visste förr än vi satt vid bordet var att två av mina gäster precis avslutat en dietkur, "Camebridge-metoden". Enkelt sett går den ut på att bara äta soppa tre gånger om dagen. Inga isterband, ingen köttfärslimpa, inga laxkotletter, bara soppa, morgon, middag, kväll, specialsoppa.Tack och lov var ju dieten precis över så därför kunde de göra oss sällskap på smörgåstårtan.
Och jag vet inte hur de räknar på bageriet när de avgör storleken eller hur många den ska räcka till, för vi satt då inte med i den referensgruppen. Själv tror jag mycket på de stackars människorna som inte fått äta riktig mat på flera veckor nu försökte ta igen allt de missat för att komma ikapp oss andra.
Men jag fick faktiskt en bit till frukost dagen därpå. Även om den enligt mina referensmått mer går som provsmaksbit än portion. Men gott var det.
Nej, jag äter inte tändstickor, den är där som storleksreferens.
torsdag 11 februari 2010
Fel i mörkret.
I förrgår blev det sent på jobbet. Igår blev det också sent. De två orsakerna gjorde att jag var väldigt trött i morse. Därför var jag inte direkt vaken när jag efter morgonduschen stod framför garderoben och valde dagens kläder.
Eller valde, jag sträckte in handen knöt den och fick med mig kläder på utvägen. Fångade en nästan ny svart T-shirt,( jag antog nog att den var svart, det var bara fönsterlampan som var tänd), en tröja och lite annat som går under kategorin kläder. Dessa kläder trädde jag på min kropp och gick ned för att intaga frukost.
Efter frukost bar det av till kontoret. Jag har inget eget kontor utan delar med en kollega. Men jag har ett eget skrivbord med egen dator och egen stol. Alldeles bredvidskrivbordet finns ett fönster. Under fönstret sitter ett element. Kalla dagar får termostaten i elementet ett ryck och värmer mest hela tiden.
För det mesta är det mysigt att sitta och titta ut över ett vinterlandskap och känna strålningsvärmen från elementet.
Notera, för det mesta. Det kan ju hända den bästa att kollegan har besök vilket gör att man bör hålla lite på etikettsreglerna för företagets bästa (arbetsgivaren alltså), så att vi inte framstår i lustig dager. Det kan ju även hända att man råkar ta fel kläder på sig om man är trött på morgonen. Det kan ju hända att man tar på sig en varm fleecetröja.
Lek med tanken att följande skulle hända och att man då vill ta av sig fleecetröjan, när elementet värmer för mycket. Då kan det hända precis när man tagit av sig fleecetröjan, inser att man nog snabbt bör sätta den på sig igen och svettas ännu mer och sen bara bli irriterad på allt!
För det kan ju tänkas att man råkat fått på sig följande T-shirt på morgonen bara för att man inte var riktigt vaken.
Eller valde, jag sträckte in handen knöt den och fick med mig kläder på utvägen. Fångade en nästan ny svart T-shirt,( jag antog nog att den var svart, det var bara fönsterlampan som var tänd), en tröja och lite annat som går under kategorin kläder. Dessa kläder trädde jag på min kropp och gick ned för att intaga frukost.
Efter frukost bar det av till kontoret. Jag har inget eget kontor utan delar med en kollega. Men jag har ett eget skrivbord med egen dator och egen stol. Alldeles bredvidskrivbordet finns ett fönster. Under fönstret sitter ett element. Kalla dagar får termostaten i elementet ett ryck och värmer mest hela tiden.
För det mesta är det mysigt att sitta och titta ut över ett vinterlandskap och känna strålningsvärmen från elementet.
Notera, för det mesta. Det kan ju hända den bästa att kollegan har besök vilket gör att man bör hålla lite på etikettsreglerna för företagets bästa (arbetsgivaren alltså), så att vi inte framstår i lustig dager. Det kan ju även hända att man råkar ta fel kläder på sig om man är trött på morgonen. Det kan ju hända att man tar på sig en varm fleecetröja.
Lek med tanken att följande skulle hända och att man då vill ta av sig fleecetröjan, när elementet värmer för mycket. Då kan det hända precis när man tagit av sig fleecetröjan, inser att man nog snabbt bör sätta den på sig igen och svettas ännu mer och sen bara bli irriterad på allt!
För det kan ju tänkas att man råkat fått på sig följande T-shirt på morgonen bara för att man inte var riktigt vaken.
(men den var jätterolig den dagen jag köpte den)
onsdag 10 februari 2010
Ursäkter
Jag håller på att bli en mästare på ursäkter, och det helt ofrivilligt. Jag har en liten uppgift på jobbet som släpar efter och beställaren av denna uppgift har antingen en ängels tålamod, eller idiotförklart mig.
Uppdraget kom i november med en liten notering i kanten "brottom". Och jobbet såg inte mycket ut för världen det visade sig vara väldigt långt bort från "bara", vilket i sig har hjälpt till att dra ut på det. Och det är inte med flit det blir såhär, jag gör verkligen mitt bästa, men jag känner mig bara dummare för var dag.
Jag har hittills använt följande ursäkter vid frågan "Är du klar snart, hur går det?":
-Jag har grund-idén färdig men detaljerna är inte lösta än.
-Jag har skissat en del, men jag har inte ritat upp något i datorn än.
-Chefen gav mig ett annat projekt som växte och tog all min tid, men nästa vecka...
-Jag blev skickad på kurs förra veckan, men den här veckan så...
-Det kom ett akutjobb i går, men när det är färdigt så...
-Jag är ju med i nya internutvecklings-projektet och det har ju tagit tid denna vecka...
-Jodå, jag är bra mycket närmre slutet nu än förra veckan... så nästa vecka..
Och så igår, den bästa av alla ursäkter. En såndär som bara en desperat gymnasie-elev skulle få för sig att köra när denne ägnat mer tid åt att studera motsatt kön att göra färdigt skolarbetet i tid.
-Spara-knappen på datorn slutade fungera igår! (så jag vet inte hur mycket som jag förlorat..)
Det är säkert.. det hände faktiskt...Det är tacken för att man jobbar över 5 timmar, en till dålig ursäkt.
Uppdraget kom i november med en liten notering i kanten "brottom". Och jobbet såg inte mycket ut för världen det visade sig vara väldigt långt bort från "bara", vilket i sig har hjälpt till att dra ut på det. Och det är inte med flit det blir såhär, jag gör verkligen mitt bästa, men jag känner mig bara dummare för var dag.
Jag har hittills använt följande ursäkter vid frågan "Är du klar snart, hur går det?":
-Jag har grund-idén färdig men detaljerna är inte lösta än.
-Jag har skissat en del, men jag har inte ritat upp något i datorn än.
-Chefen gav mig ett annat projekt som växte och tog all min tid, men nästa vecka...
-Jag blev skickad på kurs förra veckan, men den här veckan så...
-Det kom ett akutjobb i går, men när det är färdigt så...
-Jag är ju med i nya internutvecklings-projektet och det har ju tagit tid denna vecka...
-Jodå, jag är bra mycket närmre slutet nu än förra veckan... så nästa vecka..
Och så igår, den bästa av alla ursäkter. En såndär som bara en desperat gymnasie-elev skulle få för sig att köra när denne ägnat mer tid åt att studera motsatt kön att göra färdigt skolarbetet i tid.
-Spara-knappen på datorn slutade fungera igår! (så jag vet inte hur mycket som jag förlorat..)
Det är säkert.. det hände faktiskt...Det är tacken för att man jobbar över 5 timmar, en till dålig ursäkt.
måndag 8 februari 2010
Ramla på eget grepp...
Efter nästan precis 4år tappade jag min gamla mobiltelefon och trotjänare i golvet så att displayen sprack och det gick nästan inte att sett någonting vad som där visades. Lite sorgligt var det men man får ju inte kasta bort en chans att köpa nya elektroniska leksaker.
Man vill ju vara med i tiden och kanske kunna göra något mer än att bara ringa från telefonen (även om "bara ringa" är själva grundtanken med det hela). Nåja efter att nästan inte tittat igenom marknaden alls utan bara gått på vad EN försäljare föreslog bestämde jag mig på två röda och köpte en Nokia med såndäringa touch-skärm.
Telefonen har alltså nästan inga knappar, bara en stor tv-ruta. De tre knapparna som finns på framsidan är en röd, en vit och en grön. Det gör att den har ett ben kvar i riktiga världen med riktiga knappar och andra benet och resten av kroppen i det fantastiska hyperhäftiga cyberspace.
Jag kom hem, slet upp kartongen, pillade in sim-kortet, lade i batteriet, satte den på laddning och noterade att instruktionsboken låg inplastad i ett sidofack i kartongen. Eftersom jag är karl tyckte jag att det var ett lämpligt ställe för den att ligga kvar.
Efter maten var det dags att utforska den lilla leksaken. Jag tryckte på den röda knappen får att få igång den.... jag höll inne den röda knappen... jag tryckte på den gröna knappen... jag höll inne den gröna knappen... jag tryckte på den vita.. jag tryckte på den röda igen...jag petade på displayen.... Ingenjör Gustav fick hämta instruktionsboken. Jag kanske är min mors son mer än jag tror.
Man vill ju vara med i tiden och kanske kunna göra något mer än att bara ringa från telefonen (även om "bara ringa" är själva grundtanken med det hela). Nåja efter att nästan inte tittat igenom marknaden alls utan bara gått på vad EN försäljare föreslog bestämde jag mig på två röda och köpte en Nokia med såndäringa touch-skärm.
Telefonen har alltså nästan inga knappar, bara en stor tv-ruta. De tre knapparna som finns på framsidan är en röd, en vit och en grön. Det gör att den har ett ben kvar i riktiga världen med riktiga knappar och andra benet och resten av kroppen i det fantastiska hyperhäftiga cyberspace.
Jag kom hem, slet upp kartongen, pillade in sim-kortet, lade i batteriet, satte den på laddning och noterade att instruktionsboken låg inplastad i ett sidofack i kartongen. Eftersom jag är karl tyckte jag att det var ett lämpligt ställe för den att ligga kvar.
Efter maten var det dags att utforska den lilla leksaken. Jag tryckte på den röda knappen får att få igång den.... jag höll inne den röda knappen... jag tryckte på den gröna knappen... jag höll inne den gröna knappen... jag tryckte på den vita.. jag tryckte på den röda igen...jag petade på displayen.... Ingenjör Gustav fick hämta instruktionsboken. Jag kanske är min mors son mer än jag tror.
söndag 7 februari 2010
Undgå inlärning
Igår var jag hos min mor. Jag försöker sköta mina förpliktelser som god son och hälsa på henne lite nu och då. Nej, hon är inte en pensionär på hemmet, hon är 59år yrkesarbetande kvinna med eget hus och hund.
Jag stod inför en liten utmaning, jag hade nämligen lovat henne att visa hur man skickar med bilder i e-mail. Hon har vid flera tillfällen fått e-mail med bilder men inte själv vetat hur man delar med sig bilder.
Min mor har använt datorer som arbetsredskap sedan tidigt 90-tal. Vi kan kalla det för en sorts dokumenthantering. Men arbetsgivaren är lite snål ibland. fram till år 2000 fick de arbeta i DOS-miljö. Och för er som inte vet vad det betyder så var det så datorer såg ut förr, innan windows kom.
Det är det en svart skärm med ett litet vitt tecken nere i vänstra hörnet som blinkar och väntar på att det ska skrivas in ett kommando så den har något att göra, tex "dir a:". Då visste datorn att den skulle börja läsa från diskettstationen.
Men inför millenieskiftet var det alltså dags för uppgradering... till... windows95. Arbetsgivaren tyckte att det nu var dags att ta ett kliv framåt genom att köra ett 5 år gammalt oprativsystem. Jag ger mig fasen på att det var gratis.
Skit samma, min mor har alltså jobbat i DOS-miljö i nästan 10år och i win95 miljö i 10 år med en viss sorts dokumenthantering och nu skulle jag lära henne att infoga bilder i ett e-mail, eller el-brev som det heter på svenska.
Hur svårt kan det vara undrar ni? Knappen ser ut som ett gem och heter "Attach". tryck på den och bifoga bara bilden. Knappen med gemet hittar hon, hon trycker på den .. och sen då..? undrar hon.
Min mor har jobbat med datorer i nästan 20år men vet inte vad mappstruktur, eller trädstruktur är, eller hur datorn lägger upp filer i mappar mm. Jag vet inte hur, men på något vis har hon lyckats att undvika att lära sig detta och ändå klara av sitt jobb. Hon förstår alltså inte vad jag menar när jag säger att hon ska klicka sig fram till mappen med bilder. "Tala om för mig hur jag ska göra"säger hon. Hon tror att genom att blint och slaviskt följa ett exakt mönster varje gång, kommer hon lyckas med att bifoga bilder i ett e-mail.
Och det är nu det blir jobbigt. För nämner jag ordet mappstruktur, slår hennes hjärna om och säger "Nu blir det svårt! du kommer inte att förstå det här, det är nog ingen idé att försöka".
Men jag försökte ändå.... jag till och med gjorde egna fysiska mappar av gult papper med andra mappar i och döpte dem så som det stod på datorn och i mapparna lade jag mindre papperslappar som symboliserade filer och program. Men jag är inte säker på att jag hade något för det.
Men hon är min mamma och jag tycker om henne massor ändå. Undrar vad man själv har lyckats missa lära sig? Det är nog en hel del.
Eftersom jag redan som liten var galen i allt tekniskt har jag fått leka lärare åt många i min omgivning. Därför vill jag avsluta med en serieruta av Randy Glasbergen, för det kunde lika gärna varit jag
Jag stod inför en liten utmaning, jag hade nämligen lovat henne att visa hur man skickar med bilder i e-mail. Hon har vid flera tillfällen fått e-mail med bilder men inte själv vetat hur man delar med sig bilder.
Min mor har använt datorer som arbetsredskap sedan tidigt 90-tal. Vi kan kalla det för en sorts dokumenthantering. Men arbetsgivaren är lite snål ibland. fram till år 2000 fick de arbeta i DOS-miljö. Och för er som inte vet vad det betyder så var det så datorer såg ut förr, innan windows kom.
Det är det en svart skärm med ett litet vitt tecken nere i vänstra hörnet som blinkar och väntar på att det ska skrivas in ett kommando så den har något att göra, tex "dir a:". Då visste datorn att den skulle börja läsa från diskettstationen.
Men inför millenieskiftet var det alltså dags för uppgradering... till... windows95. Arbetsgivaren tyckte att det nu var dags att ta ett kliv framåt genom att köra ett 5 år gammalt oprativsystem. Jag ger mig fasen på att det var gratis.
Skit samma, min mor har alltså jobbat i DOS-miljö i nästan 10år och i win95 miljö i 10 år med en viss sorts dokumenthantering och nu skulle jag lära henne att infoga bilder i ett e-mail, eller el-brev som det heter på svenska.
Hur svårt kan det vara undrar ni? Knappen ser ut som ett gem och heter "Attach". tryck på den och bifoga bara bilden. Knappen med gemet hittar hon, hon trycker på den .. och sen då..? undrar hon.
Min mor har jobbat med datorer i nästan 20år men vet inte vad mappstruktur, eller trädstruktur är, eller hur datorn lägger upp filer i mappar mm. Jag vet inte hur, men på något vis har hon lyckats att undvika att lära sig detta och ändå klara av sitt jobb. Hon förstår alltså inte vad jag menar när jag säger att hon ska klicka sig fram till mappen med bilder. "Tala om för mig hur jag ska göra"säger hon. Hon tror att genom att blint och slaviskt följa ett exakt mönster varje gång, kommer hon lyckas med att bifoga bilder i ett e-mail.
Och det är nu det blir jobbigt. För nämner jag ordet mappstruktur, slår hennes hjärna om och säger "Nu blir det svårt! du kommer inte att förstå det här, det är nog ingen idé att försöka".
Men jag försökte ändå.... jag till och med gjorde egna fysiska mappar av gult papper med andra mappar i och döpte dem så som det stod på datorn och i mapparna lade jag mindre papperslappar som symboliserade filer och program. Men jag är inte säker på att jag hade något för det.
Men hon är min mamma och jag tycker om henne massor ändå. Undrar vad man själv har lyckats missa lära sig? Det är nog en hel del.
Eftersom jag redan som liten var galen i allt tekniskt har jag fått leka lärare åt många i min omgivning. Därför vill jag avsluta med en serieruta av Randy Glasbergen, för det kunde lika gärna varit jag
lördag 6 februari 2010
Inta fosterställning, kan det vara nyttigt?
Om man som jag har ett jobb där man mest sitter stilla hela dagen kan man ge sig fasen på att det inte tar lång tid innan termostaten på tvättmaskinen går sönder. Det är säkert, det går sönder...och tvättar alla kläder, särskilt byxor, för varmt och så krymper de och sitter åt tajt runt magen.
Trots att jag är ingenjör tror inte min sambo på mina teorier. Hon tror jag börjar bli småfet för att jag inte rör mig tillräckligt och äter för mycket tårta på fikarasterna. Vi har här två teorier som står mot varandra och för att bevisa att min teori är den rätta och hennes är den felaktiga är en serie experiment den enda lösningen.
Som ingenjör ville jag naturligtvis börja med att skruva ned tvättmaskinen till molekyler och därmed hitta den trasiga termostaten och hålla den under näsan på henne och säga: "Vad var det jag sa!"
Min sambo var dock inte av samma åsikt. Hon nämnde några meningar där mitt namn, skitiga kalsonger, hand-tvätt, samt allt hennes förekom. Således fick forskningen börja i andra änden.
Tack och lov finns det ett gym på jobbet som är gratis för alla anställda.
En väska packades och stegen gick till omklädningsrummet. Där tog jag av mina vanliga kläder och på de som låg i väskan, en T-shirt, träningsoverallsbrallor och skor, och helt plötsligt insåg jag lösningen på mitt problem. Har man såna träningsbrallor och drar upp dem så att resåren sitter några centimeter över naveln sitter de inte åt alls.... skitbekvämt. Helt plötsligt behövde jag inte bevisa någon teori. Jag tänkte ringa min sambo och berätta min fenomenala lösning, men minns att jag gjort något liknande med ett par badbyxor och då bara hört negativa ord som "osexigt" "NEJ" "skärp dig"
Således var det bara att bita ihop och gå till träningslokalen. Där fanns det bla något som kallas för roddmaskin. Den såg kul ut på håll, med snören och grejer och en liten display som visade hur fort man rodde, längden på årorna, antalet ankor man passerade mm. Skit-tufft.
Ack vad jag bedrog mig.... Man sätter sig på den hala lilla sitsen och krampar med ens ihop skinkorna för att över huvud taget hålla balansen och inte se ut som bambi på hal is. Men det är inte det som är workouten. Nej, roddmaskin går till följande:
Först spänner man fast fötterna där framme med ett par remmar. Sedan ska man greppa i handtaget längst fram. Man sitter nu i en pos som påminner om fosterställning. Efter det gäller det att försöka dra ut snöret så långt som möjligt i en graciöst samkoordinerad rörelse mellan armar och ben.
Sen är snöret är så utdraget det bara går, då stoppar man tillbaka det in imaskinen. Fast det är inte så svårt som det låter, den går tillbaka av sig själv, ungefär som sladden på en dammsugare. Fast det var fusk att bara släppa handtaget och låta det åka iväg själv.
Nej, man skulle tydligen samtidigt som man stoppar tillbaka snöret krypa ihop i fosterställning igen längst fram på maskinen. Och sen då? Jo, man ska sitta och växelvis dra ut det där envisa snöret /inta fosterställning.
Det lustiga i det hela är att de som kom på den här maskinen har lyckats tjäna massor med pengar på den och säljer den världen över. Jag förstår inte.
Trots att jag är ingenjör tror inte min sambo på mina teorier. Hon tror jag börjar bli småfet för att jag inte rör mig tillräckligt och äter för mycket tårta på fikarasterna. Vi har här två teorier som står mot varandra och för att bevisa att min teori är den rätta och hennes är den felaktiga är en serie experiment den enda lösningen.
Som ingenjör ville jag naturligtvis börja med att skruva ned tvättmaskinen till molekyler och därmed hitta den trasiga termostaten och hålla den under näsan på henne och säga: "Vad var det jag sa!"
Min sambo var dock inte av samma åsikt. Hon nämnde några meningar där mitt namn, skitiga kalsonger, hand-tvätt, samt allt hennes förekom. Således fick forskningen börja i andra änden.
Tack och lov finns det ett gym på jobbet som är gratis för alla anställda.
En väska packades och stegen gick till omklädningsrummet. Där tog jag av mina vanliga kläder och på de som låg i väskan, en T-shirt, träningsoverallsbrallor och skor, och helt plötsligt insåg jag lösningen på mitt problem. Har man såna träningsbrallor och drar upp dem så att resåren sitter några centimeter över naveln sitter de inte åt alls.... skitbekvämt. Helt plötsligt behövde jag inte bevisa någon teori. Jag tänkte ringa min sambo och berätta min fenomenala lösning, men minns att jag gjort något liknande med ett par badbyxor och då bara hört negativa ord som "osexigt" "NEJ" "skärp dig"
Således var det bara att bita ihop och gå till träningslokalen. Där fanns det bla något som kallas för roddmaskin. Den såg kul ut på håll, med snören och grejer och en liten display som visade hur fort man rodde, längden på årorna, antalet ankor man passerade mm. Skit-tufft.
Ack vad jag bedrog mig.... Man sätter sig på den hala lilla sitsen och krampar med ens ihop skinkorna för att över huvud taget hålla balansen och inte se ut som bambi på hal is. Men det är inte det som är workouten. Nej, roddmaskin går till följande:
Först spänner man fast fötterna där framme med ett par remmar. Sedan ska man greppa i handtaget längst fram. Man sitter nu i en pos som påminner om fosterställning. Efter det gäller det att försöka dra ut snöret så långt som möjligt i en graciöst samkoordinerad rörelse mellan armar och ben.
Sen är snöret är så utdraget det bara går, då stoppar man tillbaka det in imaskinen. Fast det är inte så svårt som det låter, den går tillbaka av sig själv, ungefär som sladden på en dammsugare. Fast det var fusk att bara släppa handtaget och låta det åka iväg själv.
Nej, man skulle tydligen samtidigt som man stoppar tillbaka snöret krypa ihop i fosterställning igen längst fram på maskinen. Och sen då? Jo, man ska sitta och växelvis dra ut det där envisa snöret /inta fosterställning.
Det lustiga i det hela är att de som kom på den här maskinen har lyckats tjäna massor med pengar på den och säljer den världen över. Jag förstår inte.
torsdag 4 februari 2010
Allvarliga projekt
De senaste två dagarna har jag varit på projektledarkurs, fast det var mest repetition för intern projektstruktur... låt mig gissa, ni gäspar redan. Det gjorde vi också stundtals.
Idag var det dags för ett övningsprojekt i grupparbetsform. Kursledaren hade tröttat på alla industriella exempel, så dagens projekt var: Ordna lille Kalles 4-års kalas. Målet är att Kalle ska ha roligt.
Så nu sitter vi en grupp människor som ska genomföra ett gäng större projekt och övar på ett barnkalas. Vi har alla olika stora projekt, men vår ordförande för stunden är den som har det största projektet på lut. Vi talar om ett projekt med ett tresiffrigt miljonbelopp till budget.
-Ok, vad tycker 4-åringar är roligt??
-Kiss och bajs, svarade en tjej i gruppen som hade två små kottar hemma. (det fnissas )
-hmm, Det finns ju en bok som heter "Bajsboken"*, ska vi ha högläsning ur den? (säger någon)
(Vår ordförande gravallvarlig, fast hela ansiktet lyser i ett flin)
-Varför inte. Ryms den inom budgetramen, och hur säkerställer vi att nämnda bok garanterat finns på plats vid aktuellt datum? Bör vi konkurrent-utsätta inköpet och hur klassas den här typen av litteratur? Är det information, läromedel, underhållning eller kan det ses som arbetsredskap i födelsedagsfirarprocessen? Och framförallt, vem läser, och går denne under vårt arbetsgivaransvar?
Om Kalle fanns på riktigt skulle han få världens mest överplanerade och överorganiserade födelsedagskalaset i världen.
* (Bajsboken av Pernilla Stalfelt)
Idag var det dags för ett övningsprojekt i grupparbetsform. Kursledaren hade tröttat på alla industriella exempel, så dagens projekt var: Ordna lille Kalles 4-års kalas. Målet är att Kalle ska ha roligt.
Så nu sitter vi en grupp människor som ska genomföra ett gäng större projekt och övar på ett barnkalas. Vi har alla olika stora projekt, men vår ordförande för stunden är den som har det största projektet på lut. Vi talar om ett projekt med ett tresiffrigt miljonbelopp till budget.
-Ok, vad tycker 4-åringar är roligt??
-Kiss och bajs, svarade en tjej i gruppen som hade två små kottar hemma. (det fnissas )
-hmm, Det finns ju en bok som heter "Bajsboken"*, ska vi ha högläsning ur den? (säger någon)
(Vår ordförande gravallvarlig, fast hela ansiktet lyser i ett flin)
-Varför inte. Ryms den inom budgetramen, och hur säkerställer vi att nämnda bok garanterat finns på plats vid aktuellt datum? Bör vi konkurrent-utsätta inköpet och hur klassas den här typen av litteratur? Är det information, läromedel, underhållning eller kan det ses som arbetsredskap i födelsedagsfirarprocessen? Och framförallt, vem läser, och går denne under vårt arbetsgivaransvar?
Om Kalle fanns på riktigt skulle han få världens mest överplanerade och överorganiserade födelsedagskalaset i världen.
* (Bajsboken av Pernilla Stalfelt)
onsdag 3 februari 2010
Hur mäter de?
Trots att jag är man och några år över 30 insåg jag igår att det fanns saker jag inte visste om som jag nog borde veta om, även om jag hittills klarat mig utan. Igår var det tisdag vilket normalt är mathandlardag för oss. I kassan när jag stod och väntade på min tur fastnade mina ögon på ett paket med kondomer (profil) som någon hade hängt tillbaka bak och fram, vilket gjorde att jag nu stod och läste på baksidan.
Jag kunde inte släppa tanken, och började forska. För att alla ska vara med på banan kör vi en liten snabbrepetition av cirkelns geometri.
Jag vet att jag inte är störst här i världen men jag vägrar tro att jag ligger så himla lång under medelsnittet. (vad vi killar ska tävla jämt)
”Transparent glidmedelsbehandlad kondom med slät yta,185 mm lång, 0.06 mm tjock och 53 mm bred.” 53mm BRED, oj tänkte jag lite fundersamt där jag stod med min varuvagn. Kan det verkligen vara möjligt.
Jag kunde inte släppa tanken, och började forska. För att alla ska vara med på banan kör vi en liten snabbrepetition av cirkelns geometri.
Bredden på cirkeln kallas diameter. Tar mar diametern gånger pi så får man omkretsen. (Många minns också fromeln radien*radien*pi=Arean, men den kan vi glömma just nu).
53mm, det är brett. Skulle svenska män verkligen vara så stora i medelsnitt (profil är ju kondomernas volvo, svensson, svensson). För att ni läsare ska förstå vad jag menar har jag mätt lite på saker i min omgivning.
Det vita/genomskinliga i mitten på en vanlig CD-skiva är ca 36mm i diameter.
Jag har en stor Mag-Lite ficklampa, den är 38mm bred över handtaget.
Innerdiametern på en vanlig toarulle är 42mm.
En vanlig standardglödlampa (rund gammal sort med glödtråd, inte lågenergi) är ca 52mm på bredaste stället.
Jag vet att jag inte är störst här i världen men jag vägrar tro att jag ligger så himla lång under medelsnittet. (vad vi killar ska tävla jämt)
Med mindervärdeskomplexet i halsgropen satte jag igång och surfa som en idiot efter svaret, vilket jag trodde jag skulle hitta hos RFSU, men inte då. Där hittade jag däermot kondomen Zenit som var 58mm bred för att passa fler då den inte var så elastisk eftersom den var gjord i plastmaterial.
Jag började känna mig som en trumpinne i en gympasal.
Till slut fann jag svaret, på en bild, på sidan av en kondom av märket mysize... De mäter bredden i tillplattat format, dvs omkretsen delat på två. Räknar man bakåt betyder det att en kondom med 53mm bredd har en omkrets på 2*53=106mm 106/pi=33,7 dvs nästan 34mm i diameter. Och DET känns väldigt normalt.
Vilket hopplöst sätt att mäta. Ska man vara tvungen att klämma den i garderobsdörren och stå beredd med linjalen bara för att får reda på vilken storlek man ska ha???
Hur ska man bo?
I Oktober i år fick jag och min sambo äntligen flytta in i det hus vi köpt. Huset är fårn 1914 vilket betyder lite snett här , lite vint där, och ständiga överraskningar. Trots att jag kanske kan låta lite gnällig på bloggen älskar jag att bo i hus, till jämförelse med vad många av mina läsare tycker.
Efter att ha bott i hus ett tag, verkar många få nog av hus, och man byter ut det mot en lägenhet istället.
Men man får ju försöka se det hela lite objektivt. Jag har ju inte berättat hur vi bodde innan. Vi bodde i en hyreslägenhet på andra våningen (av två möjliga) med tre rum på 75kvm, halvöppen planslösning kök/vardagsrum, badrum med badkar dusch och toa. Stor balkong på 8kvm med havsutsikt, se bilden nedan, låst varmförråd samt garageplats (med litet förråd längst in) i låst garagelänga ingick. Naturligtvis fibernät indraget för internet tv mm. Allt detta till en månadshyra på ca 4400kr. Dessutom fanns det gott om gästparkeringar.
Det fanns även det en liten badplats med sandbotten för oss som bodde i området, samt dagis och ett gäng små lekplatser. 400Meter bort i östlig riktning låg bryggorna där man kunde hyra påtplats från april-november för ungefär en tusenlapp om året, (klart man skaffade båt).
Men jag fick ju som sagt inte borra i väggarna hur jag ville.
Därför köpte vi detta hus vi bor i nu. Vi har nu bott här i 4månader och det är kanon! Visst, vi har vi hunnit med några saker tex:
Totalt avbrott på avloppsröret från köksavloppen som går i husgrunden, toaletten har frusit 3ggr denna vinter, termostaten fungerar på 1 av 12 element, vissa bitar av elen är så gammal att den går i vävda lednigar i väggen ( och det är det snälla felet när det gäller elen). Vår stenbelagda uteplats med tak vek ihop sig under snön dan före julafton, åkgräsklipparen har punktering (och jag som aldrig ens har kört den), en gammal rötskada på vinden har vi, inte ett golv, vägg eller list är rakt och flertalet av fönstren bör bytas inom en treårsperiod. Jo vi har kommit på att det räcker med två musfällor i källaren också, den tredje hinner liksom aldrig bli använd.
Men jag tycker inte att det är så farligt. Det är mycket värre på Haiti och där är det ändå varmt.
Och nu får jag ju borra i väggarna hur mycket jag vill (dvs när min sambo känner behov av ett nyborrat hål någonstans, vilket inte inträffat än, men den dagen OJ!)
Efter att ha bott i hus ett tag, verkar många få nog av hus, och man byter ut det mot en lägenhet istället.
Men man får ju försöka se det hela lite objektivt. Jag har ju inte berättat hur vi bodde innan. Vi bodde i en hyreslägenhet på andra våningen (av två möjliga) med tre rum på 75kvm, halvöppen planslösning kök/vardagsrum, badrum med badkar dusch och toa. Stor balkong på 8kvm med havsutsikt, se bilden nedan, låst varmförråd samt garageplats (med litet förråd längst in) i låst garagelänga ingick. Naturligtvis fibernät indraget för internet tv mm. Allt detta till en månadshyra på ca 4400kr. Dessutom fanns det gott om gästparkeringar.
Det fanns även det en liten badplats med sandbotten för oss som bodde i området, samt dagis och ett gäng små lekplatser. 400Meter bort i östlig riktning låg bryggorna där man kunde hyra påtplats från april-november för ungefär en tusenlapp om året, (klart man skaffade båt).
Men jag fick ju som sagt inte borra i väggarna hur jag ville.
Därför köpte vi detta hus vi bor i nu. Vi har nu bott här i 4månader och det är kanon! Visst, vi har vi hunnit med några saker tex:
Totalt avbrott på avloppsröret från köksavloppen som går i husgrunden, toaletten har frusit 3ggr denna vinter, termostaten fungerar på 1 av 12 element, vissa bitar av elen är så gammal att den går i vävda lednigar i väggen ( och det är det snälla felet när det gäller elen). Vår stenbelagda uteplats med tak vek ihop sig under snön dan före julafton, åkgräsklipparen har punktering (och jag som aldrig ens har kört den), en gammal rötskada på vinden har vi, inte ett golv, vägg eller list är rakt och flertalet av fönstren bör bytas inom en treårsperiod. Jo vi har kommit på att det räcker med två musfällor i källaren också, den tredje hinner liksom aldrig bli använd.
Men jag tycker inte att det är så farligt. Det är mycket värre på Haiti och där är det ändå varmt.
Och nu får jag ju borra i väggarna hur mycket jag vill (dvs när min sambo känner behov av ett nyborrat hål någonstans, vilket inte inträffat än, men den dagen OJ!)
måndag 1 februari 2010
Designers, folk utan gränser.
Hej!
Ikväll är jag lite irriterad på designers. Jag skulle precis slänga en såndär mat- och recept tidning i pappersåtervinningen, när jag för säkerhetsskull bläddrar igenom den snabbt för att se så att inte något annat viktigt papper, tex en räkning eller rabattkupong på böcklingpastej har smugit sig in.
Jag får då syn på bilden nedan som är reklam för tidningen ”Lantliv”. Irritationen kom nästan med ens... Nej, det är inte tjejens lilla leende, att allt går i vitt eller att de kallar vita överkast med blommor på för inspiration.
Nej, det som irriterar mig mest är taklampan. Gott folk, det ni ser hänger i taket är en så kallad ”Grisa-lampa” eller värmelampa som den heter lite mer korrekt. Lampan har, precis som en treass-värmare, en stor reflekterande kupol. I den sitter en special-lampa som ger ifrån sig mycket värme och lite ljus. Den har man i djurstallar och hänger över nyfödda grisar eller nykläckta kycklingar för att ge dem extra värme de första känsliga dagarna i deras liv.
Inte ens den snålaste bonden i småland skulle få för sig att spara in på takarmatur och gå ut i boden för att hämta grisalampan och hänga över köksbordet. Och skulle han mot förmodan försöka skulle hans fru med bestämdhet stoppa honom, om så brödkaveln blev blodig på kuppen.
Nej, det känns som en storstadsdesigner har hittat lampan någonstans och tänkt: Åh.. den är stor, den är i rostfritt (fräscht), lite industriell (vilket det ska vara sen ett tag tillbaka) samt att den har lantlig anknytning. Den ska jag göra taklampa av!
Gör det du kära designer, gör det. Notera att den grova lååånga sladden inte har någon lampkontakt i änden utan en äkta redig jordad stickpropp.
Nu kanske ni tycker att jag är hård, och att lampan faktiskt ser lite häftig ut... och visst, vet man inte dess ursprung så... Men ärligt, nu snackar vi en tidning som handlar om att designa lantligt och någon är inte med på banan.
Låt säga att designern aldrig sett en toalettborste förut. Vid ett besök på IKEA hittar designern olika toalettborstar i diverse kulörta färger. Kamprads designer brukar ha såpass fria tyglar att de kan hitta på något sådant... ”Oh.. borstar.. oh, vad många färger... borstar har man ju för rengöring, och rengör gör man ju i ett kök och olika färger blir ju en fräsch färgklick” tänker vår designer och stoppar helt sonika tre kulörta toalettborstar i olika pastellfärger i en glasvas och ställer mitt på köksbordet.
Hur många skulle vilja ha den bordsdekorationen?
Jag har en känsla av att ”Lantliv” säljer sina 148 000 exemplar endast för att den förmedlar den drömbild vi har om hur ett liv på landet kan se ut. Gärna i full midsommarblom. Och drömmar betalar vi för, för att fly lite från vår vardag. Sen om de stämmer eller inte är skit samma.
Skotta hela gårdsplanen själv, elavbrott i flera timmar, två bussar om dagen, vardargar då skolan har läsdag, övriga dagar ingen buss och två mil till ica. DET är lantliv det.
I know, I was borned and raised that way.
Ikväll är jag lite irriterad på designers. Jag skulle precis slänga en såndär mat- och recept tidning i pappersåtervinningen, när jag för säkerhetsskull bläddrar igenom den snabbt för att se så att inte något annat viktigt papper, tex en räkning eller rabattkupong på böcklingpastej har smugit sig in.
Jag får då syn på bilden nedan som är reklam för tidningen ”Lantliv”. Irritationen kom nästan med ens... Nej, det är inte tjejens lilla leende, att allt går i vitt eller att de kallar vita överkast med blommor på för inspiration.
Nej, det som irriterar mig mest är taklampan. Gott folk, det ni ser hänger i taket är en så kallad ”Grisa-lampa” eller värmelampa som den heter lite mer korrekt. Lampan har, precis som en treass-värmare, en stor reflekterande kupol. I den sitter en special-lampa som ger ifrån sig mycket värme och lite ljus. Den har man i djurstallar och hänger över nyfödda grisar eller nykläckta kycklingar för att ge dem extra värme de första känsliga dagarna i deras liv.
Inte ens den snålaste bonden i småland skulle få för sig att spara in på takarmatur och gå ut i boden för att hämta grisalampan och hänga över köksbordet. Och skulle han mot förmodan försöka skulle hans fru med bestämdhet stoppa honom, om så brödkaveln blev blodig på kuppen.
Nej, det känns som en storstadsdesigner har hittat lampan någonstans och tänkt: Åh.. den är stor, den är i rostfritt (fräscht), lite industriell (vilket det ska vara sen ett tag tillbaka) samt att den har lantlig anknytning. Den ska jag göra taklampa av!
Gör det du kära designer, gör det. Notera att den grova lååånga sladden inte har någon lampkontakt i änden utan en äkta redig jordad stickpropp.
Nu kanske ni tycker att jag är hård, och att lampan faktiskt ser lite häftig ut... och visst, vet man inte dess ursprung så... Men ärligt, nu snackar vi en tidning som handlar om att designa lantligt och någon är inte med på banan.
Låt säga att designern aldrig sett en toalettborste förut. Vid ett besök på IKEA hittar designern olika toalettborstar i diverse kulörta färger. Kamprads designer brukar ha såpass fria tyglar att de kan hitta på något sådant... ”Oh.. borstar.. oh, vad många färger... borstar har man ju för rengöring, och rengör gör man ju i ett kök och olika färger blir ju en fräsch färgklick” tänker vår designer och stoppar helt sonika tre kulörta toalettborstar i olika pastellfärger i en glasvas och ställer mitt på köksbordet.
Hur många skulle vilja ha den bordsdekorationen?
Jag har en känsla av att ”Lantliv” säljer sina 148 000 exemplar endast för att den förmedlar den drömbild vi har om hur ett liv på landet kan se ut. Gärna i full midsommarblom. Och drömmar betalar vi för, för att fly lite från vår vardag. Sen om de stämmer eller inte är skit samma.
Skotta hela gårdsplanen själv, elavbrott i flera timmar, två bussar om dagen, vardargar då skolan har läsdag, övriga dagar ingen buss och två mil till ica. DET är lantliv det.
I know, I was borned and raised that way.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)