tisdag 12 oktober 2010

Glömde visst!

Nu är det kris. Vissa kollegor har blivit smittade med förkylningar senaste tiden. Själv har jag drabbats av galopperande Alzheimers. Igår glömde jag först min mobiltelefon och sedan passerkortet till jobbet när jag var hemma på lunch. Så hela eftermiddagen fick jag förlita mig på andra när jag skulle genom dörrarna på arbetet. Men jag slapp jobbiga samtal.

Sen glömmer jag stegräknaren i arbetsbyxorna, vilket inte ger mycket steg .På kvällen när jag ska till gymmet (eftersom det inte blev något på morgonen) , kommer jag halvvägs på att jag glömt kortet och får vända.

När det är läggdags glömmer jag att slå på väckarklockan, vilket gjorde att det blev sovmorgon idag igen, (tur att jag har en arbetande sambo).

Men idag var det nog värst. På morgonen gör jag i ordning en god leverpastejsmörgås att ha på förmiddagsfikat. När det väl är fikadags blir jag sur över att jag glömde smörgåsen hemma, eftersom den inte ligger i min väska.

Väl hemma på lunch har jag glömt bort att vi inte har något hemma eftersom vi inte lagade någon mat igår (vi åt rester). Men då tänkte jag i min irritation att jag i alla fall kunde äta min leverpastejsmörgås. Men det gick inte, för den fanns inte hemma.

Det visar sig att jag var så duktigt att jag glömt bort att det första jag gjorde när jag kom till jobbet på morgonen var att stoppa smörgåsen i kylen. Två gånger på samma dag sitter jag och surar över att jag inte har min leverpastejsmörgås som jag tänkt.

Det bästa är kanske att glömma alltihop och börja om på ny kula imorgon. För glömma är jag tydligen bra på.

3 kommentarer:

  1. Jisses! Nobelpris i alzheimers

    SvaraRadera
  2. Känns som om jag känner igen mig...

    SvaraRadera
  3. Tänkte bara: Åh, smickrare där. Inte är det värt något Nobelpris, det finns så många som glömmer betydligt mer. Fast ett litet lokalt diplom från kommunen att man ligger på topp 500-listan vore fint att få.
    ********
    Renée: Glömmer du också vart du gjort av dina leverpastejsmörgåsar?

    SvaraRadera